Berättelser från BehovsPusslet

YNGSTA GÄSTEN NÅGONSIN, KULTURNATT PÅ PLATTAN
En femårig pojke önskade sig mindre dataspelstid. Varför undrade jag.
– För att jag äter så dåligt framför datorn.
– Vad vill du göra istället, frågade jag
– Jag vill leka mer på riktigt med min familj och med mina kompisar.
Det visade sig att pappan reste mycket i sitt arbete och mamman hade mycket att göra med att ta hand om hemmet och lillebror.
– Men jag tycker om att hjälpa till också, diska och sånt, svarade pojken.
– Det låter som ni alla önskar mer familjetid.
De nickade uppgivet, så då skapade vi det. /

MER TID FÖR RIKTIGA SAMTAL – SKOLFORUM
– Mer tid för samtal med varje elev vill jag göra plats för.
– Det är precis vad eleverna brukar önska också. Vad skulle det ge er, frågade jag och skrev ner hennes önskemål på det specialdesignade golvet i Samtals Coachomatens fyrtionio kvadratmeters monter på årets Skolforum.
– Trygghet, bättre klimat, arbetsglädje.
Jag fortsatte skriva.
– Sätt en prick framför bättre resultat, mindre stress och gladare pedagoger också. Det kommer sprida sig till eleverna.
– Så vad är det första ni behöver göra för att få till det?
– Hm, ja hur skulle det gå till ?
– Tänk inte att det inte går, tänk bara på vad ert första steg skulle vara för att jobba i den riktningen och allt ni har att vinna.
– Jag skulle kunna be en kollega ta resten av klassen.
– Jo, i och för sig men med 20-30 elever per klass, blir inte det väldigt stora klasser, väldigt ofta då?
– Jo men hur ska vi göra då?
– Vad skulle hända om varje lärare varje morgon, oavsett klass, började med en check in tillsammans med eleverna, där alla fick säga några korta meningar om var man står och vilka förväntningar man har på dagen. Då skulle samtidigt de som brukar stöka för att få uppmärksamhet bli sedda direkt och de som brukar vara tysta få öva sig i att ta plats. Går ändå en del tid på att försöka få ordning på klassen i alla möjliga riktningar.
– Det var en bra idé.
En kollega tittar misstroget på oss.
– De kommer lära sig att uttrycka sig kort och kärnfullt, även om det kanske tar ett tag. Skulle kunna avsluta dagen med en check ut också. Skulle bli en bra avstämning på dagen och ett bra stöd i planeringen inför kommande. Det ingår väl också i läroplanen att lära, fortsätter jag.
– Ja, det gör det faktiskt, hon nickar gillande.
– Tänk sen om alla skulle avsluta sin lektion med en kort övning utifrån läget i klassen. Så här till exempel. Jag ber henne sträcka fram sina handflator, killar henne på undersidan och ber henne försöka dra bort händerna innan jag hinner nudda de på ovansidan. Hon gör som jag
säger och vi börjar båda skratta. Drygt 10 sekunder tog det att förklara övningen, börja röra vid en okänd människa och brista ut i skratt.
– Ni ville ju ha mer arbetsglädje, jag ler glatt. Om vi avslutade varje lektion så här, skulle eleverna både få återhämtning och vara mer öppna för att umgås på rasten, istället för att sjunka ner i sina skärmar och mer positivt inställda till nästa lektion.
– Det här ska jag verkligen prova.
– När tänkte du börja med den här nya rutinen, säger jag och frågar om vi ska sätta en prick vid rutin och återhämtning också. Hon nickar och jag ritar.
– Jag börjar direkt på måndagen efter höstlovet.
Jag skriver ner även det på golvet. Det börjar bli fullt av önskemål, fallgropar och lösningar. Några stannar upp och fotograferar allt som skrivits. Vi pratar lite om vad det finns för fallgropar och vad som skulle kunna se till att det verkligen blir av. Hon verkar bestämd, det här är något hon vill även om hon inser att det kanske kommer att ta tid, inser hon också att hon kommer få tillbaka den tiden
och så mycket mer dessutom.
– Hoppas att det sprider sig, säger jag och berättar om nätverket Rastaktivisterna, tio tusentals personer inom skolan som i en Facebookgrupp delar med sig av olika igångsättare. Istället för att gå runt och rastvakta. Man kan skapa sin egen aktivitetsbank på skolan också, hjälpas åt att fylla på med aktiviteter för olika tillfällen och behov. Aktiviteter för lära känna, återhämtning, fokus, kontaktlekar,
rörelse. Att bara sätta på en dansvänlig låt utifrån klassens egna spellistor och låta någon leda rörelsen för att skicka vidare, kan vara ett annat knep.

Något jag gjort både med grundskole- och gymnasieelever såväl som Svenska Institutet och Hoffice.
– Eleverna är fantastiska resurser att använda. Det är alltid någon som vill dela med sig av kunskap och är ett bra sätt att förankra kunskap på. Jag pekar på texten på min svarta tröja, Just Do it!

De nickar och ler och jag sätter en prick för Just Do it texten på golvet. Tack David Tivemark, Signe Aakerman och Nils Forsfält som alla arbetar med skolutveckling, för att ni tog er tid att gästa SamtalsCoachomaten för att dela med er av era kloka insikter och framtidsvisioner i podden jag hann spela in på plats. Tack till Lotta Bergseth från Mobilestorys för att du filmade.

KROSSAR INGA DRÖMMAR – LEARNING LABS, SVENSKA MÄSSAN
– Tränar du något? Han skakar på huvudet.
– Du spelar hela tiden, kommenterar en av hans kompisar bekymrat.
Killarna är några av de som snubblat rakt in i Samtals Coachomaten. De är nyfikna på varför jag står här och ritar på golvet med neonpenna och på min inbjudande fråga, om vad de vill eller behöver göra plats för. Deras blick följer de utmaningar andra unga redan delat. Allt från att prioritera sina egna basala behov till en tillvaro som kräver allt mer av vår uppmärksamhet.

En tjej som tävlar på toppnivå i tre idrotter, vill fortsätta med det men vill göra plats för återhämtning och för hitta en utbildning som motsvarar hennes behov av utmaningar. Det är därför hon är på årets Kunskap och Kompetens på andra sidan mässan. En annan tjej vill få sin sömn, utan att behöva oroa sig över vad som ska hända dem som behöver någon att gråta ut hos mitt i natten, ifall hon skulle slå av mobilen. De får alla varsin färg på penna och börjar bocka av det de känner igen sig i, lägger till något de behöver mer av eller något de
vill ha mindre av.

Dataspelskillen prickar av några utmaningar, ser ingen anledning till att göra något annat på sin fritid än att spela dataspel, från det han kommer från skolan och en bit in på tiden han borde avsatt för
sömn. Dygnshjulen jag hunnit rita på Writeyboardväggen vittnar om att han inte är ensam om att gilla den snabba återkoppling spel och det andra digitala applikationer ger, men som nallar på sömnen eller försöken att få sova tillräckligt många timmar.
– Men finns det något annat som skulle kunna intressera dig?
– Formel 1, svaret kommer snabbt, nästan som en punkt.

Jag som är van vid det mesta, som att lösa mer sol i november, utan solarium eller resa, hummar lite och tänker att; ja varför inte, jag är ingen drömkrossare.
– Vad behöver du för den sporten, min entusiasm ger inte vika.

Han ser frågande på mig. Är det något jag lärt, är det att inte värdera det någon vill. Att ställa lyhörda följdfrågor fungerar bättre.
– Var körs Formel 1 loppen, fortsätter jag.
– Spanien
– Har du varit där?
– Nej
– Men om du ska ha en chans att bli Formel 1 förare behöver du kanske besöka platserna när loppen
körs. Inte bara titta hemifrån på en display?
– Jo, i och för sig
– Så vad ska skulle kunna vara första steget för dig att nå ett sådant mål?
– Men det är ju i Spanien
– Ja och vad behöver du för att ta dig dit?
– Pengar
– Ja och var får du de ifrån?
– Skaffa ett extra jobb?
– Så från vilken del i ditt dygnshjul skulle du ta av för att kunna jobba extra?
– Han pekar utan tvekan på dataspelsdelen som täcker en tredjedel av hans dygnshjul.
– Hur mycket är du villig att ta av den, för att verkligen få ett extra jobb?
– Allt!
– Okej, nu råkar jag veta att de rekryterar folk här, Volvo, det är bil och du går en teknisk utbildning. Någonstans måste man börja. Ska vi gå dit och prata med de?
– Han nickar och jag följer med dit trots att det inte ingår i mitt uppdrag. Faktum är jag inte ens har ett uppdrag. Jag har själv valt att stå här, för att försöka bidra till att ge unga människor kunskap och
mod för att komma vidare. Synliggöra vad som dränerar de och möjliga vägar ur det ekorrhjulet. Ansvarig för Svenska Mässans affärsutveckling har headhuntad mig, till det allra första Learning Labs
Göteborg och gett mig utrymme nog att breda ut mig – 36 kvadratmeter. Med på Learning Labs tåget är Nav Sweden och Rise Interactive. Jag är en av de som gör precis det som de är ute efter. Tar egna initiativ för att lösa någon av framtidens utmaningar – i mitt fall, vända trenden av ungas ohälsa. Få andra att fundera över utvecklingen och samverka i det vi kan. Ombord finns allt från arkitektbyrå,
myndigheter, digital designers, återvinnare, samhällsutvecklare, podcastare och innovatörer.

Jag går bort till Arbetsförmedlingens monter, presenterar mig och Formel 1-killen, hans dröm och att han vill ha ett extra jobb vid sidan av sina tekniska studier. De ser lite förvånat på mig, kanske var det
drömmen om Formel 1 förare. Jag vänder mig direkt till killen, frågar om han vet vem Einstein var.
Det vet han, övriga nickar.
– Vet ni vad Einsteins rektor sa till Einsteins föräldrar.
Alla skakar på huvudet.

– Att det spelar ingen roll vad ni gör med den ungen, det kommer ändå aldrig att bli något av honom. Vet någon vem Einsteins rektor var, fortsätter jag.
Ingen vet.
– Nej, men alla vet vem Einstein var. Killen nickar.
En försigkommen arbetsförmedlare berättar att Volvo behöver folk, pekar ut montern där killen kan få direkt kontakt. Segervisst lyfter hans vänner honom och stegar iväg med honom vilande i deras handflator, mot montern som ligger i Kunskap och Kompetens området. Kanske för att det är så vänner gör eller kanske för att de ser möjligheter att ta del av den drömmen och för att själva förverkliga sina. Den där gnistan i ögonen, oavsett om man är den som behöver vägledning, den som kan vägleda eller bidrar med om än så lite. Det är just den, som gör att jag gör, det jag gör. Även om ingen bett mig.
Ibland, kanske inledningsvis till och med tycker att jag stör ordningen. För att vi fastnat i våraN strukturer, i konkurrenstänk, bekvämligheter, i investerinssposter som ska hamna rätt eller andra rädslor. Det är inte heller varje dag en forskningsbaserad modell bara dyker upp så där. Men det ger mycket när olika perspektiv möts, när unga och företrädare som till exempel idag när Göteborgs stad, samtidigt insåg kraften i Samtals Coachomaten, att den faktiskt fungerar och det i vitt skilda sammanhang. De har precis bevittnat tre killar stega in i Samtals Coachomaten, för att i löpet av en kvart bestämma sig för att tillbringa lördagarna offline – för att finna en flickvän, för mer fysisk aktivitet
med andra, för att hitta nya vänner i vår fysiska verklighet. Istället för att skicka meddelanden som uppmanar till att koppla upp sig, ska de nu stötta varandra i att göra det de behöver för att uppnå
balans.

KISTA TORG MED BONNIER HOOPS OCH FRYSHUSET
Han hade kommit gående längs torget en av de torsdagseftermiddagar jag tillbringat på Kista torg. I höjd med den temporära basketplanen, installerad för sommarlovslediga barn och ungdomar, den som
gett så många unga sommarjobb och kompisar. Som så många andra hade han stannat och kikat ner på de utmaningar och lösningar som jag kritat direkt på asfalten i anslutning till Bonnier Hoops basketplan och Fryshusets sommarverksamhet.

– FÖRÄNDRA, läste han högt ur första rutan. Mer tid, sömn, rutiner, kompisar i verkligheten, fysisk aktivitet, familjen, kärlek och energi. Han kikade på mig som om jag höll på med något som omöjligt
kunde fungera men som han ändå inte ville släppa.
– VARFÖR, läste han vidare – Mer fokus, närvaro, energi, välmående och harmoni.
Hans ögon vandrade vidare till skissen över ett vanligt dygn för unga under skolveckan – 5 h sömn!
8h skola, 2 timmars vardagssysslor och en genomsnittlig skärmtid på 7.1 h per dag!
– Samtals Coachomaten, så det är du?
– Javisst svarade jag glatt, vad vill du göra plats för i ditt liv?
– Tack för att du gör plats även för oss föräldrar. Jag har barn, behöver mer tid.
– Ja men vad ska du ha den tiden till då, replikerade jag och började skissa hans dygnshjul som visualiserade att han trött efter jobbet landade i soffan framför ett tevespel medan frun ordnade med
mat och vardagssysslor och barnen fastnade i något annat, medan deras skolgång barkade vidare åt det ohanterliga hållet och ingen tycktes kunna hjälpa det. Som ung småbarnspappa behövde familjen hans hjälp men han var trött och fastnade i soffan framför Playstation.

Vi började bena ut vad som gjorde
honom trött, vad som skulle kunna ge honom energin tillbaka och få familjerelationerna att blomstra. Istället för att fastna bakom skärmen efter jobbet eller försvinna ut i kompishäng på något som
egentligen inte gav så mycket, skulle han som sitt första steg, ta en powernap. Det skulle han göra i form av en mental träning som skulle få honom att slappna av i alla delar av kroppen inklusive knoppen. Om han somnade under resans gång, vilket inte alls är ovanligt om man inte är van vid mental träning, kunde det i så fall också räknas som en powernap och ett steg i rätt riktning. Efter 30 minuter skulle han hjälpa sin fru med det hon behövde inför middagen. Att sova längre under dagen skulle bara göra honom tröttare. Kanske behövde frun själv en powernap och kanske barnen också. Efter det kunde dem hjälpas åt med resten av vardagssysslorna, ägna sig åt en aktivitet som stöttar barnen i skolarbetet – inte nödvändigtvis en läxa, utan kanske en fysisk aktivitet, en hobby, ett sällskapsspel, en lek eller något annat som utvecklar relationen till sig själv och till andra. Kort och gott såg han en
framkomlig väg att bli den familjefar han själv kanske aldrig haft men som ändå skulle få honom att ge det han kunde och som såg till att han fick tid att unna sig själv det han behövde för att utvecklas.
Att ta hand om sig själv och de sina, blev nyckeln för paret att komma vidare, utan att fastna i tevespel eller ensidiga roller ingen trivdes i.

Glädjande nog har SamtalsCoachomaten visat sig fungera lika bra
på torget i en förort full av utmaningar som i city bland brats och ledarskapsprofiler. Utvecklingssamtal på gatan var det någon som twittrade utanför Spotify och Global Changes arbetsplatser på Birger Jarlsgatan, samtidigt som unga från Fryshuset uttryckte, hur gör du, den fungerar ju!

I SAMTALSSOFFAN – ALMEDALEN
Med min nya idé Samtals Coachomaten seglade jag i år tillsammans med Entreprenörsbåten till politikerveckan i Almedalen. Utrustad med ett gäng gatukritor provade jag att rita verktyget på olika
platser, direkt på gatan eller i sanden för att visa att det med enkla medel snabbt går att bidra till att vända trenden av ungas ohälsa. I SamtalsCoachomatens dygnshjul visualiserade jag för de förbipasserande som snubblade in, hur och att Samtals Coachomaten fungerar. Jag skissade tonåringars, unga vuxna, föräldrars, företagares, kommunala tjänstemäns, riksdagsledamöters och andra politikers nuvarande dygnshjul. Tillsammans skapade vi förutsättningar för det de ville ha mer av och kapade av det de vill ha mindre av. Några återkommande önskemål var; mindre tid med mobilen till förmån för mer och bättre sömn, tid för sina barn, vänner irl, kärlek och effektivare arbetsdagar. Att arbeta eller plugga halva dygnet hade många insett inte var en hållbar strategi men saknade samtidigt verktyg för förändring. Mina favoriter hör till pojken som pekade på kakan för sömn och sa till sin mamma att det behövde hon mer av. För även om vår livsstil i allra högsta grad påverkar barnen, är det inget vi vanligen tar oss tid för att samtala med andra om men spontant med
mig på gatan väcks många reflektioner när de väl trillat in. En kvart senare, får jag en tacksam blick eller ibland till och med en vänskaplig kram, för att jag synliggjort energiläckagen och visat hur vi
istället kan göra plats för mer av det vi behöver i våra liv, inte alltid detsamma som vi vill.

Andra viktiga samtal inleddes i årets premiärtur i Samtalssoffan. Under Almedalsveckan bjöd jag in gäster med fokus på hur vi kan bidra med vår kunskap, hur vi själva kan vara med och vara och skapa
förebilder och hur vi kan samverka. En sådan är Torvid Hafström på Learnox, utbildningsföretaget som bygger relationer med elever som hoppat av skolan. Via distansstudier med Learnoxs engagerade
pedagoger, återvinner eleverna både betyg och självkänsla. Andra förebilder är Anton Fagerhem från Spotlight PR som arbetar för att stoppa machokulturen genom bland annat initiativet Samtalssoffan.
Som e-sportare berättade han om vikten av att sova ordentligt, äta rätt, röra sig fysiskt och om att våga ta ställning för jämställdhet även i spelvärlden. Han backade inte för att fördöma ultravåldsamma och
kvinnoförnedrande spel som Grand Theft Auto 5 (GTA5). Även e-sport coachen Adam Hammerfeldt från Good Games och Green Hat Peoples Per Bertilsson medverkade i samtalet med spel somutvecklar istället för omvänt. Per Hörberg från Initiativ Samutveckling talade om vikten av att vara en förebild. Martin Carstedt från Entreprenörsbåten efterlyste mer mentorskap, kontakt och utbyte av olika livserfarenheter och kunskaper, något han själv önskat tidigare in i livet. Vad han ville ha mer av nu var äventyr och det har vi så klart gjort utrymme för. Samtalssoffan nominerades för övrigt både till snällast, hetast och som årets digitala kommunikatör. jag hade flest samtal i den – hurra!

FRYSHUSETS FOAJÉ MED ROTARY
Han var i tidiga tonåren, ville inte ta mig i hand för att som han sa, jag var kvinna och han muslim, Gud, koranen och sharialagar. Jag förklarade lugnt och stilla att andra muslimer tagit mig i hand och att sharialagar inte gäller i Sverige, utan att här gäller svensk lag. Han menade då att det var för att skydda kvinnorna och att dem muslimer han kände som inte levde efter sharialagar alla var kriminella. Det fick mig att fundera över hur många av de som växer upp i trasiga förorter lever mellan dessa ytterligheter, minst 61 orter enligt polisen. Vi samtalade en stund och jag frågade hur han trodde att tjejer i Sverige uppfattade detta men det var inget han sade sig kunna ta hänsyn till.

– Men vad med om du i framtiden riskerar att missa ett jobb för att du vägrar ta en kvinnlig rekryterare, chef eller affärskollega i hand, försökte jag.
– Diskrimineringsombudsmannen säger att ni inte får
diskriminera mig, replikerade han.
– Den lagen gäller även kvinnor, svarade jag med samma lugnt. När
du hälsar på en man genom att ta i hand men samtidigt vägrar ta kvinnan i hand hur tror du det uppfattas av svenska kvinnor.

Han såg lite fundersamt på mig men slog försiktigt ner blicken såsom
hans religion påbjuder, hänvisade åter till Gud och Sharialagen. Jag frågade om jag som svensk kvinna skulle kunna åka till det land han kommer från, Eritrea och kräva att männen där tar mig i hand eftersom det är så jag gör i Sverige och hänvisa till diskrimineringslagen här. Han skakade på huvudet.

– Inte bland de muslimer som jag kommer från.

Det är viktigt att utbilda i jämställdhet och mänskliga rättigheter, vilket ingår i Fryshusets arbete. Att kvinnor som inte skyler sig i Sverige, inte
anses varken som orena eller fritt vilt. Det är också viktigt att kommersiella krafter inte framställer kvinnor som antingen något som ska exponeras och användas som mer eller mindre sexuella
villebråd med trånande blick eller täckas så de knappt syns alls, att det finns något där emellan. Både vackra, modiga, kompetenta och med personlighet. Den unge mannen blev inte arg utan valde istället att ta sitt första steg i Coachomatens BehovsPussel. I somras gästade Coachomaten Fryshusets och Bonnier Hoops sommarlovsaktiviteter en gång i veckan i Järva, på Kista torg. Mitt mellan svenska och muslimska
kyrkan gatukritade jag ett verktyg som fick unga pappor att släppa playstationkonsollen för att börja hjälpa sina barn med skolarbetet och fruarna med hemmet istället. Andra behövde hjälp med att balansera
upp fördelningen mellan skola/arbete, fritid och sömn. Mellan stillasittande och aktivitet. Mellan uppkoppling och återhämtning. Mellan digitala och fysiska möten. Coachomaten samverkade även
med Fryshuset under andra delen av Järvaeckan. Polis, brandkår och andra i föreningen ”Människan bakom uniformen”, föräldrar, unga och ungdomsledare uppskattade möjligheten att få prova Coachomaten. För att citera Fryshuset själva ”Alla pratar om dig och våra ungdomar säger att du har stenkoll på det du gör”.

ROTARY STHLM INTERNATIONAL – HOTEL HELLSTEN
Att snubbla över Samtals Coachomaten och 15 minuter senare ha tagit sitt första steg för att göra plats för mer av det man behöver i sitt liv är uppenbarligen en härlig känsla. I torsdags var det hotellmagnaten Per Hellstens tur att prova – hedersmedlem i Rotary Stockholm International. Utanför Hotel Hellsten bestämde han sig för att äntligen ta tre dagar i veckan för att skriva den poesibok han längtar efter.

En ung student från Italien bestämde sig för att börja med danspauser för att orka alla timmar framför skärmen, två tjejer att ta tag i fortsatta studier för att komma ifrån låglönefacket och ett barn i vagn ville få mer tid med mamma som omedelbart bejakade hennes önskan om mobilfri tid efter dagis, för att kunna göra saker på riktigt istället. En annan mamma hittade tid för sig själv och sin träning. För att orka, kliver hennes sambo in för att möta hennes behov. En annat att frigöra utrymmen och tillfällen för kärlek. I Samtals Coachomatens dygnshjul har de lyckats frigöra tid, de inte trodde att de hade. Det allra vanligaste önskemålen är mer sömn, mindre skärmaktivitet, mer fysisk aktivitet och tid för mänskliga möten. Det är viktigt med samtal och berättelser. Gästade gjorde också Per Hellstens syster – Elisabeth Hellsten, bosatt i Brasilien, aktuell med boken ”Utsänd – Arbeta Leva och Älska i
krigets mitt”, vilken hon berättade om på Rotary Stockholm International, där vi förankrade Hellstens planer. Som Rotarian förväntas du leva enligt följande: Är det sant? Är det rättvist mot alla som berörs? Skapar det samförstånd och bättre kamratskap? Är det värdefullt för alla som berörs? Därför gör jag det jag gör. Varför gör du det du gör?