Hela 80-talet tillhörde en av mina bröder det s k svängdörrsklientellet inom kriminalvården, de fångar som åkte ut och in några månader i taget för narkotika relaterade brott (första straffet var för vapenvägran på den tiden det rådde allmän värnplikt). För varje straff var han allt mer trasig. Jag kände att jag måste ta mig in för att se vad som pågick, varför majoriteten hela tiden återföll trots att varje fängelseplats kostade i snitt 5000 kr/dag.
Det finns tre vägar in tänkte jag: som fånge, som fängelsevakt eller som filmare. Det fick bli Kulturama filmskola. Gjorde en film om vikten av att ta till vara på ungas kreativitet i skolan, efter tesen att förkvävd kreativitet leder till destruktivitet. Fick loss en halv miljon och filmade på super 16 och blåste till biografformatet 35 mm men filmen ansågs för smal för att visas. Hyrde då biografen Zita kl. åtta på morgonen och fick DN att publicera en gratis annons i utbyte mot ett prenumerant erbjudande; gå två till priset av en. Jag fick full salong, filmen fick bra recensioner i Pedagogiska magasinet, köptes in av merparten AV- och mediacentraler och textades på engelska (filmen används fortfarande i skolutveckling). Eftersom kriminalvården är oerhört hierarkisk så kunde jag nu imponera med att jag gjort biograf film om skolan och nu ämnade göra en uppföljare som visade vart den förkvävda kreativiteten tagit vägen.
Jag lyckades boka in ett möte med dåvarande chef för Kriminalvård norr som gav mig löftet att få röra mig fritt på Österåker kriminalvårdsanstalt som då i princip var befriat från våld, droger och utan rymningar, något merparten av fängelserna brottades med.
Utan att titta på vad som fungerade och inte skar kriminalvården i besparingstider ner på Österåker narkomanvårds projekt istället för att titta på vad som fungerade och inte . Naturligtvis förstod jag att chef för kriminalvård norr i denna process inte ämnade uppfylla sitt löfte till mig. När semestrarna kom och anstalterna fyllts med sommarvikarier lyckades jag ta mig in genom att skicka ett fax där jag hänvisade till löftet och att det var viktigt att jag nu kom igång med filmandet. En kriminalvårdare som var kritisk till nedmonteringen av Österåker som jobbat länge hjälpte mig in. Hade chefen lovat så hade han och jag knallade in med min minidvkamera som jag inhandlat med hjälp av överskottet från min skolfilm. Jag skötte både kamera, ljud och intervjuer då jag inte lyckats få loss någon finansiering, som producent och hopplöst oteknisk var det bara att lära sig tekniken undervägs. Fyra veckor senare under första ledningsmötet efter sommarsemestern ställde en kriminalvårdsinspektör frågan till säkerhetschefen: – Vem är hon Lotte Johansson som springer runt och filmar här. Ingen i ledningsgruppen kunde svara på detta och nu började en febril aktivitet för att bli av med mig under förevändningen att fångar klagat över att jag filmat de utan lov, det var bara det att jag gjorde alla intervjuer med linsskyddet på och såg hela tiden till att skydda övriga. Jag hade det material jag behövde, hade även hunnit filma på både Kronobergshäktet och Kumla.
Filmen visades sedan i aulan på fängelset (där även Johnny Cash gjort en liveinspelning) samt på Kriminalvårdsstyrelsen. Alla var eniga om att jag visade en verklighet som aldrig tidigare kommit fram i media ändå ville inget tv bolag visa den och kriminalvårdsstyrelsen vägrade att använda den i kriminalvårdsutbildning. Tillsammans med SVTs Marianne Spanner lyckades jag spela in in ytterligare en film, nu i samarbete med Dokument Inifrån (Våra farligaste medborgare, den visar hur fängelset skulle kunna bli en vändpunkt utifrån forskning och beprövade metoder). Det tog kriminalvårdsstyrelsen ett år att byta fokus från att lägga energin på att berätta att det inte alls var så som vi beskrev, skälla ut personal som uttalat sig i filmen, flytta fångar som pratat med oss till att faktiskt ta upp den i utvecklinsgruppen med frågan: – Det är så här det ser ut varför kan vi inte ta det här till oss och jobba för att förbättra verksamheten. Initiativtagaren inom kriminalvårdstyrelsen blev inte långvarig och chefspsykologen hade redan omplacerats efter min första film.
Mer om mig
Lotte Johansson Fotograf & BehovsPusslets Konstinstallatiom 