– Mamma, mamma han har glömt sina jympakläder, han måste få låna av oss.
Jag är glad att vi bor så nära skolan, att min son månar om sina kamrater och att jag var hemma när han kom hem på rasten, för sina egna hemnycklar hade han glömt. Ja, även mina barn främst min son glömmer ibland; läxan, idrottskläder, frukt och matsäck. Inte minst om jag åkt till jobbet innan barnen hunnit i väg till skolan. Att döma av skolans veckobrev så är vi inte ensamma om detta. Senast igår pratade jag och en vän, pappa till två gymnasieungdomar om hur lite vuxenstöd våra barn får i förhållande till när vi växte upp och hur vi stressas av den insikten. Hans egen mamma jobbade deltid för att hinna med barn och hem medan jag som skilsmässobarn hade ungefär samma förutsättningar som de
500 000 barn och ungdomar (26%) som idag lever tillsammans med en av föräldrarna. Skillnaden då var att barngrupperna var mindre och vi var heller inte på fritids så långa dagar. Vi kom fram till att jag var lyckligt lottad nu trots att min hjärtsjukdom tvingat mig slå av allt mer på takten och i kamp med försäkringskassan fört mig i ekonomisk ruin. Den hade nämligen också givit mig förmånen att numer alltid kunna gå upp med mina barn på morgonen. Se till att de får i sig nyttig frukost och har med sig det de behöver. När de kommer hem finns jag där, ser till att de äter mellanmål, gör sina läxor och inte blir sittande vid datorn. Som separerad och i den chefsposition min vän befinner sig har han inte samma möjlighet med en arbetsdag som börjar kl. 7. Chefsjobb som tillåter en att gå ner i tid är nämligen svåra att hitta och var hör vi någon öppet yppa rättighet att gå ner i tid som förälder. Frustrerade föräldrar blir en riskfaktor både för sig själva och sina barn. Ja min vän, 46 år gammal har också drabbats av hjärtsjukdom, likaså en av hans tonårs söner. Vi är inte ensamma om att känna oss pressade. 4 av 10 föräldrar upplever att det är tuffare att vara förälder idag än för 5 år sen. Det finns föräldrar som både arbetar och tar semester i skift och lägger lång tid på att pendla. 1/3 av oss gör klart sina arbetsuppgifter på fritiden och vi ger i snitt 22 minuter av vår uppmärksamhet / dygn till våra barn. Far- och mor- föräldrar finns ofta inte i närsamhället om ens alls och gör de det har de inte sällan fullt upp med annat. Föräldrar förväntas fostra samtidigt som de nästan aldrig är med sina barn. För en ensamstående lågavlönad är det ännu svårare att gå ner i tid, inte minst om den andre föräldern avsagt sig såväl ekonomiskt som socialt ansvar (har någon försökt ersätta en frånvarande förälder med
1273 kr/mån).
Många barn vittnar om att det saknas vuxna som har tid eller kunskap att hjälpa de med läxor. Mer än 20 % av de som går ut 9:an går ut utan fullständiga betyg. Ungefär samma andel unga i arbetsför ålder går arbetslösa. Dessa grupper vill inget hellre än att få in en fot på arbetsmarknaden, en fot i samhället. Tänk om unga efter utbildning mot en praktiklön fick möjlighet att tjäna lite egna pengar och samtidigt känna att ja det jag gör, gör skillnad. Pensionärer skulle kunna komma ut i friska luften, ta del av sociala aktiviteter, slippa lägga sig för natten tidig eftermiddag, barn få tillgång till fler stödpersoner i skola, fritids och på dagis. Vår närmiljö och parker hållas fina, mötesplatser hållas öppna, kulturliv blomstra, ja tänk så många hål vi har att fylla och så mycket erfarenheter och kunskap att dela. Människor få arbetslivserfarenhet, kunskap, referenser och lön som stiger i takt med erfarenhet och vidareutbildning. Längre fram kommer vi också att kunna ta av de 120 miljarder som ohälsa idag kostar oss årligen. Det är dags att införa investeringsbudgetar även på detta område, barn kan inte avskrivas efter ett år. Det nyttjar inte att slösa bort våra skattepengar på tak som hela tiden rasar när det är stommen som saknas.
Redan för 10 år sedan visade nationalekonom Ingvar Nilsson att det är lönsammare att satsa på barns uppväxt än pensionsfonder eller vilken högriskaktie som helst. Varje tappad unge kostar nämligen 10-250 miljoner beroende på vilka insatser som måste sättas in senare i livet p g a fysiska eller psykiska funktionshinder, inte sällan framkallade av negativ stress, brist på återhämtning och osunda vanor inom kost och motion. Goda vanor grundläggs tidigt så varför slutar vi med den gemensamma fruktstunden när barnen börjar i förskoleklass? Varför slutar vi med mellanmål när de börjar på högstadiet? Varför finns det inte tillgång till resurs även i idrott & hälsa? Varför är det så svårt för så många att pussla ihop kultur, idrott och läxstudios med fritids?
Leo Razzak Almedalens modigaste ungdom ställde sig upp under Fryshusets seminarium om ungas utanförskap och allt destruktivt det leder till och sa precis detsamma som jag samma dag sagt under Apotekets seminarium.
-Det är bristen på kärlek, bristen att bli sedd och bristen att få vara en del av något som skapar utrymme för våld, alla typer av beroenden, kriminalitet. Hallå barn och unga behöver oss nu, bli sedda, hörda, hjälp med läxor, känna att de får vara med. Små tecken på att vi älskar de oavsett bakgrund och social status. För det här är inte bara problem som drabbar socialklass 4. Vi blir alla vinnare på att se till att vi har världens bästa skolor där alla kan äta sig mätta, barn som inte poppar runt av energidrycker, godis och ständiga utspel för att söka bekräftelse och som stjäl tid från övrig verksamhet. Barn som vet att det finns en framtid. Vi behöver alla känna att vi har förutsättningar att vara kärleksfulla föräldrar, pedagoger och andra vuxna runt som ser.
Av BRIS alla samtal från unga idag toppar längtan efter goda förebilder, mer vuxenkontakt, äkta vänner, att inte behöva hålla så mycket inom sig, att inte behöva vara perfekt och tron på att det finns möjlighet att komma tillbaka efter misslyckande. En längtan jag som förälder inte är ensam om att dela.
Lotte Johansson Fotograf & BehovsPusslets Konstinstallatiom 
En tanke på “Stoppa ekorrhjulen”
Kommentarer är stängda.