Bryt tystnaden!

Jag intervjuade en gång en sadist som berättade att en stor del av hans fritid som barn bestått i att tillsammans med pappan sitta i soffan och titta på våldspornografi. Som förälder vet jag att barn och unga lär genom att efterhärma oavsett vad de lärda tvista om. Allt ifrån det första bebis leendet till sexdebuten, men när det kommer till våld i film- och spelvärlden är det som att det förväntas att annan logik skulle gälla. Idag översköljs inte bara de barn som sitter hemma med en våldspornografisk förälder utan de kommer i kontakt med grovt våld och pornografi via mobiler och datorer. Ensamma lärare i stora skolklasser, en fritidspedagog på kanske 50 mellanstadiebarn har ett orimligt uppdrag i att hålla koll på detta, lika lite som de kan inspirera eller dra igång andra aktiviteter som motvikt, kanske det viktigaste av allt. Detsamma gäller för föräldrar som är de som ofta tillbringar minst tid med sina barn idag. Det finns kunskap men saknas styrmedel för hur man hanterar det bland en stor del av skolpersonal, föräldrar, kommunala tjänstemän och politiker.

När Iran förbjöd det svenska krigsspelet Battlefield är det lätt att säga, ja ja Iran är en diktatur och så vidare men vad ska vi säga om Syndicate, ytterligare ett svensk producerat våldsspel som förbjöds i Australien eller om att svenska barn i mellanstadieåldern inte blir intressanta som kamrater för att de inte vill eller får följa med en kamrat hem och spela våldsamma spel med 16 eller 18-års gräns, medan föräldrarna fortfarande är på jobbet eller upptagna med annat. Eller om det populära spelet Minecraft där barn och unga blir sittande timvis och inte bara spelar utvecklande spel online utan kan bli medskapare av världar där personen tar sitt liv efter att ha blivit mobbad, knuffas ner av en medspelare från en klippa eller springer runt och dödar ett eller annat. Det börjar förstås mer oskyldigt som att bygga av olika material. Men utlämnade åt sig själva blir nätet även en ad-hoc för de med mer ljusskygga avsikter.

Det är glädjande att svensk dagligvaruhandel tagit avstånd från våldsamma spel medan föräldrar och lärda fortsätter tvista om huruvida alla dessa våldsfilmer och våldsspel påverkar eller inte, samtidigt som våld, pornografi och mobbning kryper allt längre ner i åldrarna. Handen på hjärtat vad gott för de med sig? Att barn kan bli sittande still i timvis utan att kräva någon som helst uppmärksamhet eller aktivering när ingen ändå har tid eller resurser att möta deras behov ? Visst de kan utveckla fin motorik, bli bra på engelska, olika nmaterial, etc men vad händer när de inte får chansen att prova i verkligheten. Vad händer med empatin i längden när du vant dig vid mycket våld, kränkningar och människor som ständigt tänjer dina gränser.

I den mentala träning som elitidrottare använder sig av, målar de upp en positiv bild där de ser sig själv lyckas för att de vet att det fungerar, för att det är lättare att göra något i verkligheten som de redan mentalt gjort. Varför skulle det vara annorlunda för omvänd situation? Minns en dokumentärfilm av BBC som visade hur USA i Vietnamkriget använde sig av Playstation med fokus att döda för att avtrubba soldaterna, för att lyckas få de att kliva över spärren människor har mot att döda en annan människa. Hur det gick vet vi väl alla. Amfetamin gavs till soldater vid fronten för att inte backa. Idag larmar poliser om unga som sitter och online dygnet runt och använder centralstimulantia för att hålla sig vakna.

En pojke från Australien vågade berätta och visa det många föräldrar, skolpersonal, kommuntjänstemän och politiker hukar för, hur mobbning ökar såväl i skolan som på nätet. Det är dags för oss ALLA att ta barn och ungas signaler på allvar. För som Sting sa om regnskogen. If you´re not a part of the solution, you´re a part of the problem. Kanske har det gått så långt i den våldsinspirerade mentala ”träningen” att du inte längre ser det som ett problem. För som en ung tjej sa i en intervju. Va, fanns det inte så mycket våld i sex när du var ung? Jag är less på att bli utskälld för att jag vågar lyfta dessa frågor. Less på att bli upplyst om att det inte finns eller att bli behandlad som luft när frågan förs på tal. Less på att behöva säga att nej i skolan ska elever på lektionstid inte behöva ta del av juckande män i kalsonger som sjunger I´m sexy and I know it på storbildsskärm bara för att att en lärare inte har koll på läget. Stort tack till er få som ändå vågar stå upp och berätta era historier, för ensam är inte stark, det vet redan de som av misstag fått för mycket makt i sina händer. Det är därför de hellre kallar till enskilda samtal istället för att samla människor för att informera, föra dialog och inbjuda till processinriktat arbete.. men även tystnaden talar.

Känner du dig rådvill, bjud in mig till en konstruktiv workshop, där vi tillsammans jobbar fram lösningar

Mer om mig och mina lösningar