Båtflykting från Libyen

Han är maltes, selfemployed och har en byggfirma. Vi är på väg till en bilfirma för att få hjälp med att skriva över bilen han håller på att köpa av mig. Jag tror det är för att slippa köa på Transport Malta. Det visar sig vara ett försök att sälja bilen vidare till en hårdnackad bilhandlare. Det blir dock ingen affär då vägskatten på min bil är alldeles för dyr för att bilhandlaren ska kunna sälja vidare med avans. Olyckligt ser mannen på mig och undrar om han får sitt deposit tillbaka. Bilhandlaren säger att mannen inte visste att skatten var så hög. Jag bestämmer mig för att sätta hårt mot hårt.
– Inte hela, svarar jag. Har trots allt visat kvitto på att skatten är betald ett år framåt och suttit och kört mannen runt under förmiddagen i diverse bilaffär relaterade ärenden.
-100 euro blir det bra frågar mannen som nästan köpt min bil.
– Visst säger jag och han ber om ursäkt för att han inte varit mer uppmärksam.

På tillbaka vägen fortsätter vi att småprata om allt från politik till Maltas vardagsliv. Efter tre månader som på-prov-inflyttad europé har jag fått en bra inblick. När vi passerar Marsa, en liten stadsdel i anslutning till Maltas huvudstad Valletta noterar jag att det fortfarande är fullt med väntande svarta afrikaner i varje gathörn, jag ser inte en enda vit idag. En av de ser ut att ha somnat. Mannen som nästan köpte min bil berättar att han som egenföretagare inte skulle gå runt om han inte ibland kunde stanna till här och plocka upp en av alla immigranter som varje dag kommer hit, sätter sig på muren om det finns plats och väntar på någon som han.
– För 30 euro om dagen har jag en lojal arbetare men när det gäller privata bostäder som villan du såg, tillägger han snabbt, anlitar jag de inte, man vet aldrig och jag har ett ansvar. Det luktar lite om de också när man har de inomhus, många bor under eländiga villkor. Det är inte deras fel att de fastnat här på Malta, de har flytt från krig och elände. De försöker bara skapa sig ett nytt liv. Vem skulle inte gjort detsamma i deras sits. De får 30 euro för en arbetsdag, ingen skatt, inga sociala avgifter, det blir bra för både de och mig.

Bara vid rondellen i Marsa center hinner jag räkna till ett 30-tal. Det är här den svarta arbetsmarknaden bokstavligt talat plockas upp. Majoriteten av de har kommit i en av människosmugglarnas undermåliga båtar som avgår från Libyen. Närmare Libyen än Malta, eller Lampusa i Italien dit de ofta är på väg släpps de ner i gummibåtar avsedda för en tiondel mot vad som nu stuvas i båtarna i form av människor och packning. Skickas sedan ut på öppet hav med kanske 140 nautiska sjömil kvar att avverka, utan land i sikte, i ett hav som till tider är så vilt att gummibåtarna kantrar inte sällan har motorn lagt av. Ingen vet hur många som drunknar eller dör av törst. En del kommer inte med båtarna över huvudtaget. Flyr man från söder om Sahara öknen lurar organiserade ligor som letar billig arbetskraft, barnsoldater och sexslavar. Ännu värre är vägen över till Yemen. En betald resa till Italien garanterar inte att man når dit eller ens kommer på en av de stora båtarna som avgår minst varje månad från Libyen. Mindre fiskebåtar går mer eller mindre hela tiden när vädret tillåter. För de som betalat men ändå inte tas med är det bara att börja om för att få ihop de runt 100 euro båtresan över Medelhavet kostar. De som har tur hittar släktingar som hjälper till att få ihop pengar till en ny resa. Kanske i hopp om att själva en dag kunna följa efter eller att det ska generera i något bättre än det som är. Kanske så långt tillbaka som innan kolonialtiden då Afrika ännu var en plats där man brukade sin egen jord och delade med sig av fångster och skörd.

Idag kan allt köpas för pengar – mutor för tillstånd om intern rörlighet, ett par hundra euro. Vägguider för säkra passager genom till exempel Sahara öknen. En resa som kan ta allt ifrån en vecka till en månad. Kan också sluta med att man blir sittande i öknen utan mat eller vatten vid en lastbil som gett upp. Nästa redan överfulla lastbil plockar upp mot ny avgift. En summa som ibland delas av de som redan sitter på den redan överfulla lasten. På denna etapp ”försvinner” många unga. Kommer lastbilen väl fram till Libyen riskerar de att gripas och med hjälp av våld återföras till ruta ett. Libyen är inte en plats som är känd för att utfärda flyktingstatus. EU-medel som var menade att skydda de mänskliga rättigheterna, verkar mest användas för att stödja Libyas hårda gränsbevakning där tusentals utländska medborgare hålls olagligt fängslade utan möjlighet att söka asyl. Flyktingar vars enda väg in i Europa är över havet. Desto mer kontroller desto farligare rutter tar människosmuglarna.

Det finns en motsatt ström bestående av arbetskraft i form av en miljon kineser och på senare tid i viss mån även sydeuropeér från krisande länder. Afrika, världens näst största kontinent är rik på mineraler som koppar, guld, diamanter, kobolt och olja men de kontrolleras i huvudsak av utländska aktörer. Mindre än 10% av svarta afrikaner kontrollerar resurser trots att enbart handeln mellan Kina och Afrika ökade från 1 billion dollar 1999 till 100 billioner dollar 2012. Med utländsk billig arbetskraft stannar inte kunskapen i Afrika och många reser frågan hur mycket utländska investeringar egentligen bidrar med efter skatteplanering och hur mycket det tillkommer afrikanerna själva. Att infrastrukturen höjts i rika områden råder ingen tvekan om men en vanlig afrikan får betala långt mer för el än vad vi gör i Sverige. Att det finns betyder med andra ord inte att alla har tillgång till el, vägnät, sjukvårdsförsäkringar eller rent vatten. Apartheid mellan svarta och vita må vara borta men mellan rik och fattig är den större än någonsin.

Utländska investerare måste idag ha minst 80% svarta afrikaner anställda. Kina kan alltså inte obehindrat fortsätta smuggla in kineser via containers över havet. Ironiskt sett dumpade ute på öppet hav men istället för att vara på väg i en gummibåt från är de på väg till Afrika. Människosmugglarna breder ut sig och har kontakter på alla nivåer. Svarta afrikaner reser frågan vad det blev av löften om utbildning, kompetensutveckling och internationella jobb efter att marköp, handelsavtal, investeringar i gruvdrift och fabrikskonstruktioner kommit till stånd och marken är leasad kanske 99 år framåt.

I Nigeria, Afrikas folkrikaste land, tjänar den rikaste tiondelen av befolkningen närmare hälften av landets totala inkomster. Från samma land upptäcks det största antalet kvinnor och barn i trafficing. Ett rimligt antagande är att dessa kvinnor och barn tillhör den fattigaste tiondelen av befolkningen,den som tjänar mindre än 2 % av Nigerias samlade inkomster. Människohandlarnas rutter och last avgörs i Europas huvudstäder. Det var till exempel Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, som reste till Nigeria och såg till att den franska atomkoncernen Areva garanterades tillgång till uran fram till 2030. Det är samma uran som förser flyktingbåtarna med passagerare. Tusentals unga män flyr från Nigeria och kriget om kontrollen över urantillgångarna.

Afrikansk polis, militär, milis och Islamist rebeller använder idag samma metoder som en gång introducerades av vita kolonisatörer. Fredliga demonstrationer mot ojämnt fördelade natur tillgångar, förvisning från bördig mark möts nu som då med våld. Fredliga försök mot Apartheid gjordes av Nelson Mandela men bemöttes med massaker. Det var efter det Nelson Mandela var med och grundade den beväpnade gerillarörelsen Umkhonto. Trots att han dömdes till livstid lyckades han ändå 1993 få Nobels fredspris för fredsförhandlingarna om ett demokratiskt Sydafrika.

På Malta, även kallad stenen i Medelhavet bor drygt 400 000 invånare på en yta av lika stor som en tredjedel av Gotland. De har inte en enda insjö, är världens fjärde mest tätbefolkade land och Europas mest tätbefolkade, har den högsta andelen invandrare per capita än något EU-land. Det mesta i matväg på Malta måste importeras. El och vatten är som i Afrika dyrt, bristen på satsningar på alternativa energikällor gör att de har Europas högsta utsläpp av avgaser. De brottas som så många andra EU-länder med ökande organiserad brottslighet och växande ohälsotal. 40 % av Maltas inkomstkällor kommer från spelindustrin lika stor andel som turismen. För de mer än 8000 flyktingar som befinner sig i landet finns inga större utvecklingsmöjligheter.

Förra året anlände till Malta 27 båtar med totalt 1890 flyktingar. Det näst högsta antalet på 10 år, 20 % fler jämfört med föregående år. Det är ungefär en tiondel av de som lyckas komma fram till Italien. Är inte väderförhållandena för hårda kan de om de upptäcks av Maltas sjöräddning få lov att åka vidare annars tvingas de i land för att inte gå under. Bara under juli i år kom 1000 flyktingar i båt till Malta. På Malta placeras illegala flyktingar mer eller mindre systematiskt vid ankomst upp till 18 månader i det ökända häktet Safi. Ett fängelse som dömts ut av Europarådets kommitteé för förhindrande av tortyr och mänskliga rättigheter. Vid kommitteéns besök 2011 försökte fängelseledningen lämna vilseledande information, gömde undan klagomål som lämnats av immigranter och vägrades acess till tidigare granskningsrapporter. I augusti dömdes en immigrant till fyra månaders fängelse för att ha försökt ta sig från Malta med hjälp av ett falskt pass. Sina egna pass om de någon gång haft ett har de gjort sig av med. De vet att utan flyktingstatus blir de omgående deporterade tillbaka igen. Risken att de då dör eller försvinner i öknen efter att de deporterats till den libyska gränsen är stor. Som papperslös immigrant ges det inga möjligheter att försörja sig legalt. En maltesisk advokat uttalade i sitt försvarstal att det då lätt blir att de hittar på dumheter. Vad ska vi göra frågar sig såväl gemene man som makteliten från näringslivstoppar till högt uppsatta politiker medan motståndet mot immigranter i Europa breder ut sig. I somras slogs en 16-åring blodig mitt på ljusa dagen i ett av Maltas finare strök på grund av att han var svart. Senast i september försökte svarta afrikaner, i huvudsak Etiopier slå sig ut från fängelset på Malta.
– Vi kan inte ha de ute på gatorna där de rånar och våldtar, berättar inkommande president i ett världsomspännande nätverk bestående av inflytelserika personer. Det finns två avdelningar av det nätverket på Malta varav det ena vilket denne man som själv är invandrad europé tillhör. De tar heller inte in kvinnor i sin organisation. När jag besöker ett av deras möten efterlyser de bostad till en dotter i nätverket som ska gästa Malta, de understryker att hon är blond. De norska besökarna som gästat mötet reser sig och går.

De flyktingar som anlände dagen före min hemresa till Sverige protesterade vilt när Maltas sjöräddning kom till undsättning. I hög sjö, i en gummibåt ville de hellre riskera livet för att ta sig vidare till Italien än att riskera att fastna på Malta. Enligt gällande EU-lagstiftning är det land som först för flyktingarna i hamn det land som flyktingarna sedan kan ansöka om asyl i. Det här betyder att övriga EU i princip stänger dörren för dessa båtflyktingar. Den båt som kom bara ett par veckor tidigare avvisades av Malta med hänvisning till att de nyligen tagit emot en båt med flyktingar som var i så dåligt skick att de måste köras till det redan överbelastade allmänna sjukhuset Mater Dei. Av ekonomiska skäl vägrade det lastfartyget att enligt gällande regler återvända tillbaka till närmast säkra hamn, Libyen. Maltas statsminister går ut med att fler länder måste ta sitt ansvar. Efter dividerande bestämde sig Italien till slut för att ta emot flyktingarna som plockats upp av ett lastfartyg.

Maltas hälsominister sedan årsskiftet tar emot två timmar försenad med ursäkten att de hela tiden måste göra brandkårsuttryckningar. Den ökande gängkriminaliteten rekryterar unga i utanförskap i så låga åldrar som 10-12 år precis som i övriga Europa, inklusive Sverige. Han berättar att de behöver hjälp men hinner inte lyssna på min presentation innan det är dags igen. Jag mejlar en länk som på engelska beskriver Fryshusets arbete i invandrartäta områden och natinalekonom Ingvar Nilssons sammanfattning och kalkyl gällande det mest brottsförebyggande och lönsamma – att tidigt investera i barn- och ungdomsverksamhet som t ex. skola.

Maltas skolminister och tillika arbetsmarknadsminister sedan ett halvår tillbaka berättar att den tidigare regeringen som satt vid makten i 25 år mörkat att 30 % av grundskoleeleverna på Malta går ut med ofullständiga betyg. På gymnasiet ökar siffran till 50 %. Som EU medborgare får du på Malta bara maltesiskt IDkort om du har arbete. Det gör immigranter som saknar uppehålls- och arbetstillstånd till lätta offer för kriminella ligor. Precis som de som faller ur skolan hamnar de i bästa fall i arbetslöshet eller underbetalda jobb. Än är de officiella trafficing fallen ringa även om de ökar i omfattning. Officiellt sett ses Malta som ett transitland för Östeuropa när det gäller trafficing. På Malta bor 18 % av de bofasta afrikanerna i någon form av Open centers som flyktingförläggningen i hal Far eller någon form av institution. Där får de bröd och mjölk på morgonen, färdig lagad lunch och någon frukt eller liknande till kvällen.

Jag åker ut till flyktingbostäderna i HalFar i närheten av flygplatsen. Jag vet inte riktigt var det är men följer strömmen av svarta afrikaner som sakta rör sig i samma riktning. Ett stort grått, slitet stenhus omgärdat av stängsel som kanske en gång varit fängelse, någon industri eller kanske skola uppenbarar sig (gårdarna ser ofta likadana ut på Malta). Det ligger vägg i vägg med ETC. Malta arbetsförmedlings utbildningscenter dit arbetslösa slussas från hela Malta. Grinden är öppen och fler svarta afrikaner passerar in genom den öppna grinden. Jag hejdar en slöjbeklädd kvinna i 20-års åldern som är på väg in. Hon berättar att hon trodde att hon betalat för att komma till Italien.
– Ute på havet utan land i sikte var det hög sjö och motorn krånglade så vi kom aldrig fram och det slutade med att Maltas sjöräddning tog oss till Malta. 
Jag frågar om hon trivs här, hon nickar.
– I Libyen, är det hela tiden strider och man är väldigt utsatt som kvinna. 
Hon ser ner i marken. När jag frågar hur mycket hon betalat för resan vänder hon bort blicken och säger att hon inte vet. Jag frågar inte mer.

Utanför stängslet finns ett liten butik med lite konserver och andra matvaror. Den ser ut som en jordkällare ovan jord. En svart afrikan med knackig engelska jobbar i butiken fullt upptagen med en kund samtidigt som han talar i sin mobil. Jag frågar om det är han som äger butiken. Han ler
– meee, nooo i work here, säger han och undviker mig sedan.
Jag letar mig upp till den andra flyktingförläggningen, ett par minuter med bil från denna. Refugee Tent village står det på skylten. Även här är grinden öppen. Några immigranter sitter nedanför skylten. Det finns inga tält här utan man har satt upp en massa små vita trä baracker som det tydligen går att pressa in hela familjer i. Jag ser en svart afrikan med en liten digital systemkamera runt halsen och jag undrar försynt om han bor här.
– Mee noo, I live in Paola.
Han berättar på väldigt knackig engelska att han heter Sare och att han kom som båtflykting 2008 tillsammans med ytterligare ett hundratal båtflyktingar. Hit kommer han numer för att lämna bilder han tagit av de som bor här mot en slant. Det kan vara något de vill föreviga, en högtid eller något annat. Jag frågar om han kan gå fritt in och ut här och fotografera, han nickar. Ytterligare en afrikan ansluter till vårt sällskap och frågar var jag kommer i från. När jag säger Sverige skiner han upp.
– Ett bra land dit vill många.
Inte Sare, han drömmer om USA. En omöjlighet för någon som inte beviljats flyktingstatus och därmed tvingats kasta sina IDhandlingar för att överhuvudtaget ta sig in i Europa. Jag ber afrikanen ta en bild av mig och Sare, han skakar på huvudet att han inte vet hur man gör. Jag frågar om inte Sare kan lära honom. Det tar inte lång stund innan han fått till en bild av oss. Vi skrattar och jag säger till Sare att han skulle kunna hålla kurser för sina landsmän så skulle de kunna göra ett bra bildreportgae för att föra ut sin egen historia. Vi byter kontaktuppgifter och bestämmer oss för att mötas upp dagen efter i Marsa så han kan visa mig lite runt. Om han inte lyckas få något jobb den dagen förstås. De som erbjuder svartjobb vill inte gärna ha en fotograf med sig. Jag tar en porträtt bild av de båda utanför Refugee tent village, I´m a model säger han som precis fått lära sig hur man fotograferar med hjälp av automatik och skrattar.
– Are you married?
Njae men jag har en man i Sverige svarar jag väl medveten om att även jag är en potentiell portal till Sverige.
Nu kommer personal ut från vaktkuren och säger vänligt men bestämt att jag inte kan vara inne på området men att jag är välkommen att ansöka om tillstånd på Block C i Valletta. Jag kan få fotografera in genom stängslet och prata med immigranterna utanför. Med personalen får jag däremot inte prata. Tillståndet ska ges av the director, han är på semester. När jag ändå lyckas nå honom visar det sig att jag måste ha tillstånd från the minister of foreign affairs som också är kommunikations ansvarig. Efter tre månader på Malta har jag insett att det är något som kan dröja. Det mesta sker här genom kontakter. Jag tar Sares nummer och vi bestämmer att jag ska hjälpa honom att formulera och publicera sin historia tillsammans med bilderna han tagit från Afrika till Malta via Libyen och Medelhavet med hjälp av sin mobiltelefon, en gammal Nokia.

På måndagen plockar jag upp honom i Marsa. Innan mötet bromsar jag in bilen i rondellen i Marsa centrum och omringas snabbt av svarta unga män.
– Do you have a job?
– Are you married?
Jag förklarar att jag väntar på Sare och vad vi ska göra.
– Can I come with you?
-
– You can park there and take picture of us?
– Do you have the camera in the car now?
Jag lyfter mobilen och kör istället efter direktiv från Sare i riktning mot där Sare ska stå. På vägen passerar jag massor av hoppfulla afrikaner som hoppas på jobb idag.
Sare skrattar när jag berättar att hela bilen blev omringad. När vi passerar afrikanerna ler de och gör tummen upp.
– De är glada för varje Afrikan som fått ett jobb för det betyder att det finns hopp även för de. Idag skulle jag jobbat som målare för det kan jag få 13-30 euro för en dag men det blev inget. När vi senare träffar Sares rumskompis har han fått betalt för en halvdag eftersom cementen där han jobbade tog slut. Sare och jag åker till hamnen i Valletta dit Sare kom 2008 för att med buss slussas vidare till fängelset i Safi där de först var tvungna att bo.
-Som illegal immigrant kan du fastna där i 18 månader för att sedan slussas vidare till flyktingbostäderna i HalFar. Det finns en van som plockar upp afrikanska män. Män som ingen sedan återser. 2012 var det stort mediauppslag på Malta om en svart man som dog på ett av Maltas immigrantcenters.

Själv har han blåa knän efter att ha släpats av sin cykel. Nu har han inte längre någon cykel. Sare visar mig brottmålnumret men har ingen förhoppning om att rättvisa ska skipas. Han vet att han kunde varit en av de som plockades upp av den ökända vanen med polisemblem, en av de som sedan ingen återser. På det nya multinationella bussbolaget Arriva som även kör tvärbanan i Stockholm kan det räcka med att vara svart för att bli avslängd vid kontroll även om du har biljett. När min blonda dotter hade besök av en väninna med västindiskt påbrå fick de inte gå på bussen för att busschauffören påstod att det inte gick att läsa vad som stod på biljetten, jag själv hade inga problem med att se vad som stod. Jag ber Sare skriva sin historia på sitt språk så kan jag ordna med översättning. Han mejlar mig sina mobilbilder från resan över från Afrika. Det gör han från ett internetcafé eftersom han inte har någon dator hemma.

I stadsdelen Paola hyr han tillsammans med en vän en väl möblerad lägenhet i markplan med två sovrum och kök, vardagsrum och hall i ett för 400 euro/månad plus runt 50 euros för el och vatten. Möblerna är om inte antika så i alla fall i den gamla stilen i gediget trä som jag själv skulle kunnat tänkt mig. Undantaget de välsuttna sofforna. Själv sover han i något som mer kan liknas vid en källarskrubb utan fönster. Ytterligare tre svarta afrikaner hyr rum i väntan på jobb och egen lägenhet. Utan jobb, utan pass och utan de papper som behövs kan det vara svårt att hyra lägenhet om man är svart, särskilt om man inte har ett par månadshyror att lämna i deponering. När jag ansökte om maltesiskt IDkort skrek personalen rakt ut till en svart man att han inte skulle komma dit och tjata varje vecka. För mig som blond svenska tog det bara två veckor att få mitt Blue paper som visar att jag är godkänd och gav mig access till det mesta. Sare som är svart och utomeuropé kanske aldrig kommer så långt. Likt mer än 2 250 andra illegala invandrare saknar han pass och andra papper. Med pass och pappren hade han inte ens kommit in i landet. Han drömmer om att åka till USA tycker att det som svart afrikan blir för mycket bråk och problem på Malta. Även Sare var på väg till Italien till Lampedusa och även den båten fick motorproblem och tog in vatten så de hamnade som så många andra flyktingbåtar på Malta. 500 dinar har han betalat för resan från Libya, nära 10 000 sek. Ytterligare en båt, 20 meter lång med båtflyktingar från Libyen nådde idag inte fram till Italien. Efter att ha fattat eld kapsejsade den 1 km från land. Hittills har över 100 döda återfunnits däribland gravida kvinnor och barn. 155 av de 500 flyktingarna har räddats, en av de överlevande är människosmugglare.

Fakta:
Av båtflyktingarna på Malta är 2/3 somalier 1/4 från Eritrea och 5,5 % från Asien, främst från Syrien och Pakistan. 3/4 är 18-34. år Av de 1590 som sökte asyl fick 90 % bifall. 420 flyttade vidare till ett annat land och 39 fick frivillig beledsagning för att återvända hem.