Fransk-svenska Cocopipes

Coralie Söderbäck, av vännerna på franska Rivieran kallad Coco, som låtskrivare och sångerska var kombinationen given – Cocopipes. Jag ser henne första gången i sällskap av en erfaren musiker, han nickar uppskattande och konstaterar att Coralie har en intressant röst och bra musiker med sig på scen.

– Vilka tror du inte brukar spela med henne, frågar han mig.

Jag pekar på Göran Böving, en av två gitarrister och Calle Drugge på percussion. Väletablerade sångare respektive musiker från Stockholms större jazz- och bluesscener. De är så pass garvade att de kan blunda och ändå följa Coralie eller vilken musiker som helst för den delen.

– Det är så när man inte spelar fast med någon, då måste man lägga mycket fokus på den som leder, han nickar mot Coralie.

Han borde veta som ofta spelar i olika bandkonstellationer, i spontana jam och i husbandet på Sunday Gigbags öppna scen. Hade han inte ställt frågan hade jag inte ens reflekterat över det. Kontrabasisten Mårten Korkman verkar kunna låtarna i sömnen, samma spelglädje som de andra. Ur den mycket unga gitarristen Calle Fredriksson rasar det energi och Calle Drugge ser definitivt ut att ha spelat mer än en gång med Coralie. Coralie själv står fast som en klippa, rör sig rytmiskt långsamt, nästan som hon lyfter djupet i rösten mot taket bara med hjälp av sina rörelser. Att hon en gång hade stor scenskräck är svårt att tro.

– Jag är extremt kräsen när jag själv går på en spelning, samtidigt som jag tycker att visst alla kan sjunga, har kanske inte alla det där lilla extra i rösten. Jag är glad att jag fått höra att jag har det, berättar Coralie när vi äntligen lyckas synka våra liv för en telefonintervju.

– Jag har haft sådan scenskräck tidigare, tänkt att det måste bli rätt. Egentligen är det ingen jättegrej om man råkar ha någon falsk ton men känslan måste finnas, När jag spelade in några låtar med en känd producent satte jag dom på tre tagningar. Det är skönt när proffs uttrycker att jag är extremt lätt att jobba med, att det blir väldigt lite som behöver fixas till i efterhand. Mycket idag styrs upp via data med sångpålägg och alla vet att det är så men i Frankrike sågades Lana del Ray totalt live, för att hon inte hade den rösten hon hade på skivan. Jag har mycket kontakter utomlands bland annat med svenska producenten Erik Sigblad, i nuläget New York baserad. Med honom jobbade jag fram låten Remember, en av mina absoluta favoriter.

Sverige är internationellt känd för sin musik och man kan ta nästan vilket instrument eller vilken genre som helst så finns en svensk musiker med bland de främsta i världen. Sverige ligger i topp när det gäller flest bra producenter, bra skivbolag, är mindre och lättare att komma åt men samtidigt är det svårt att bli signad i den konkurrensen och utan bolag i ryggen är det svårt att nå ut som låtskrivare och som artist. I Frankrike bor det extremt mycket mer människor, 65 miljoner och det är mer konkurrens. Ändå tycker Coralie att det borde vara lättare att gigga där för att det finns så många ställen att spela på och för att fransmännen har en annan utekultur.

– Jag hade en vän här från Frankrike på besök han blev chockad över hur socialt inkompetent svenskarna beter sig, alla höll på med sina mobiler eller stirrade in i väggen. Vad har hänt med det sociala samspelet. Folk är bortskämda idag, vi behöver inte kunna något, men sen då. Det kan hända saker som gör att saker förändras, att man inte längre har råd att köpa färdiga saker. Jag vill att min son lär sig saker på riktigt, inte bara sitter vid en skärm, därför prioriterar jag min son lika mycket som musiken. Även om jag tycker Sverige är vackert och bra på många sätt har jag svårt med så långa perioder av mörker och kyla, jag försöker åka till Frankrike så ofta jag kan och alltid några veckor på sommaren. Jag känner mig mer fransk än svensk. Jag älskar den tropiska värmen, kulturen, latinbeteendet. Frankrike ger mig mycket och jag har mina föräldrar kvar där. Att jag flyttade till Sverige var för att jag fick mitt unga hjärta krossat, jag var klar med mina studier och hade vänner i Sverige som gladdes åt att jag kom hit.

Coralie har sjungit så länge hon kan minnas. När hon var 10 år började hon i gospelkören La Psalette DÁntibes i franska Antibes.

– Jag blev ganska snart ledsångare. Vi turnerade bl a  i Tyskland och i kanadensiska Quebeck. Jag tjatade länge på mina föräldrar om att få gå i en skola med musikinriktning. De tyckte det räckte med att att hålla musiken på hobby nivå. När jag gick in i tonåren var det IFI en dotterskola till Handels i Rouen, Normandie.

Som 15-åring började hon i  skolans blues- och jazzband, när ledsångerskan slutade tog Coralie över. Vid 16 år började hon skriva mycket texter – mycket poesi,  vilket inte gynnade hennes betyg. För att komma in på det välrenommerade IFI var hon tvungen att gå om sista  klassen på högstadiet.

– Det här var en frustrerande period för mig som det ändå kom något gott ur. Jag började formulera texter som passade musik och jag började sjunga covers med andra musiker för att jobba upp mitt självförtroende. Nästa steg blev att kontakta bra musikproducenter som behövde en sångerska och/eller textförfattare. Det blev som ett extraknäck till mina studier. I Frankrike är det svårare att vara musiker, svårare att hitta jobb, i alla fall om man vill jobba med det man vill. I Sverige har vi olika organisationer som STIM som värnar om musikers rättigheter och olika fonder som går att söka.

Jag undrar om hon upplever att Frankrike förändrats med åren.

– Det är väldigt mycket som pratas och lovas inför val till exempel och sen blir det inte så, precis som i Sverige, därför är jag inte intresserad. Det är egentligen ingen idé att prata med mig om politik men jag vet att det finns en oro i Frankrike. Fler, även många av mina vänner som inte är högerinriktade tror att Frankrikes ekonomi kommer att gå åt skogen med den höga arbetslösheten.

Arbetslösheten i Frankrike ligger på över 10 % gentemot Sveriges 8 % och har inte varit så hög sedan finanskrisen för över 13 år sedan.

– Frankrike har inte samma trygghetssystem som i Sverige, där gäller det att teckna bra privata försäkringar, det är många som inte har råd med det Jag inser att jag är priviligerad som vuxit upp på franska Rivieran med hårt arbetande föräldrar som haft råd med privata försäkringar. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om min moster hade levt om det varit annorlunda, om hon hade haft en försäkring som gett henne vård i tid.

Coralies låtar handlar mycket om hennes forna liv och de människor som korsat hennes väg. På gymnasiet läste hon psykologi.

– Jag har många olika vänner, vänner som är väldigt öppna och som jag känner igen mig mycket i, det är det jag skriver om, dock oftast på ett metafysiskt sätt. Jag vet inte om det är tur eller inte att jag har förmånen att få jobba med så många bra musiker. Calle Fredriksson är en ung gitarrist jag haft med mig hela tiden, ung, han tror väldigt mycket på min musik. Via min hattsponsor Lisa Norin fick jag kontakt med en kontrabasist, en fransman men som inte kunde just då, däremot kände han Mårten Korkman som spelar med mig nu. Via Calle Drugge på percussion har jag lärt känna Stampen där många musiker samlas. Jag har kämpat så länge med min dröm, mot mina föräldrar, även om de alltid stöttat min musik som hobby. Min pappa var gitarrist men gav upp musiken för att ge oss barn mer stabilitet. Nu ser de att jag jobbar med professionella musiker och stöttar mig på alla sätt de kan.

Coralie skrev sin första egna låt för åtta år sedan, när hennes son Elliot föddes.

– Jag tror att det var han som gjorde att jag blev så driven, han och Elliots pappa som trodde mycket på mig, som visste att jag inte hade haft så mycket stöd i min musikaliska ambition. Vi köpte hem ett piano. Jag gick Kulturamas pop-soul-rocklinje, vi jobbade ihop med ljudteknikerlinjen och var ute på mycket spelningar, upptäckte att jag var gravid och fick hoppa av efter en och en halv termin. Som gravid måste man sjunga på ett helt annat sätt, i ett gig som höggravid på gamla Mondo (numera Debaser) kände jag mig väldigt utlämnad när jag hörde att ett skivbolag var där, men jag fick mycket komplimanger för min röst. Vid ett senare tillfälle ville de att jag skulle komma och presentera mig men var höggravid då och sen mammaledig. När jag och Elliots pappa separerade tystnade jag helt. Vändningen kom när jag fastnade framför en tv-serie,  banalt va, skattar Coralie.

– Under två dagar såg jag 80 avsnitt i sträck. Den handlade om en tjej som hade dåligt självförtroende och en barnslig dröm om att slå igenom som låtskrivare och som fick igenom sin dröm till slut. Jag kände igen mig väldigt mycket i det. Jag jobbade som säljare, mamma hade fått cancer och jag reflekterade mycket under två dagar, försökte förklara för försäljningschefen varför jag inte sålde så mycket. OCH! – var svaret jag fick. Letade en annan typ av jobb för att försörja mig och Elliot. Jag beundrar kvinnor som klarar att ta sig till toppen. Sverige är ett bra land, vi är fortfarande längre fram än många andra länder, även om det inte alls är så jämställt här. Det är bara att titta på mina jobb, hur många kvinnliga chefer finns det och det är fortfarande mest kvinnor som tar största ansvaret när det gäller barn. Att vara hemma med sjukt barn har alltid ifrågasatts där jag jobbat. Många mammor kämpar med att få ihop livpusslet. Själv strukturerar jag musiken utifrån när Elliot är hos mig och inte men han gillar att vara med i studion med mig, där kan han spela trummor.

Sina första sex år tillbringade Coralie i Sverige, varav de sista två på franska skolan i Stockholm där hennes franska mamma arbetade som pedagog.

– Min pappa är svensk, de träffades i spanska Sitges. Mamma flyttade till Sverige men pappa som var trött på Sverige ville till Frankrike. Villkoren mamma ställde var att han först ordnade med jobb där. Med arbete inom ett flygbolag var steget inte långt att vara med och starta ett bolag för att tillverka programvara för bokningssystem. Nu har han gått i pension och jag som aldrig sett honom utöva en hobby kan höra honom sitta uppe och spela på sin nya gitarr. Vi hade mycket vinyler hemma, Jag har växt upp med musik som Bob Dylan och Ravi Shankar, mycket Woodstock inspirerat.

Coralie har inspirerats mycket av det som kallades först för Bristol Musik med Portisheads genomslag. Det som slutligen ändrades till TripHop och band som Massive Attac, Morcheeba och även Tricky – det ledde henne mer åt det elektroniska hållet.

– En del tror att jag pratar om en viss genre när jag pratar om elektronisk musik men egentligen finns det över tusen olika elektroniska genrer. När jag tänker elektroniskt tänker jag på allt som görs på Softbarer. Senaste bandet jag inspireras av är bland andra For BDK, Adele Kosman och Marcus Borrman, hörde att de signats av Warner. Jag jobbar själv på att bli signad med 2-3 låtar av något skivbolag som kan mixa och mastra. Visst har många musikproducenter hemmastudios idag, det har även jag men när det gäller mer än så kostar det. Det är klart folk vill ha pengar. Jag betalar alltid de musiker jag jobbar med även om jag inte kan betala så mycket. 

När jag undrar hur det egentligen var att som barn flytta från Sverige till Frankrike skrattar hon?

– Jag var sex år, som om det skulle förklara att hon inget har att minnas.
– Första två åren i Frankrike pratade jag bara svenska även om jag kunde franska, jag hade ju gått två år på franska skolan i Sverige. Första åren i Frankrike i Roquesfort les Pins gick jag på en katolsk skola, väldigt strikt och alla lärare hette Marie någonting, även min. Hon kunde få enorma utbrott och skaka en elev men insåg sen att så kunde hon inte göra, då fick vi enligt den katolska läran be om syndernas förlåtelse men hon gillade mig på något sätt. Jag hade svårt att lära mig läsa och hon satt med mig varje dag.

– Så hon skakade inte dig då, undrar jag?
– Jo hon skakade även mig, för jag har alltid varit en pratkvarn och blev därför alltid placerad längst fram, skrattar Coralie. Jag har med tiden byggt upp en särskild respekt för de som föreläser. Lite samma som när man spelar, man vill inte att alla ska stå längst bak, man vill se hur publiken responderar.