Debora House Tanglewoodlily

Amerikanska bildkonstnären Debora House träffade sin svenske make på ett flyg till Mexico. Hon på väg med familjen för att fira jul och han på en sista-sekunden-plats i hopp om att hitta ett annat äventyr än skidåkning i fjällen med sina vänner. Debora som inte alls var öppen för att involvera sig i någon hon kanske aldrig skulle se igen, inne i en resande fas som hon var, gjorde inget särskilt för att han skulle falla för henne. Kanske var det just den naturligheten som gjorde att flygresan slutade med gemensamt julfirande och ett frieri där kärleken tjugonio år senare känns lika levande som deras året runt grönskande trädgård.

– Jag kunde inte låta bli, han var så oerhört kreativ och ändå så grundad. För mig som är ”all over the place” var det som en ballong som fångades in. Han är arkitekt, vill inte alls ändra mig och överraskar mig hela tiden. Närvarande, snäll, artig. Med sin äkta inre kompass gör han alltid det rätta och får mig att alltid vilja bli en bättre människa.

De möttes 1985, i december och gifte sig redan i augusti efter tre månaders förlovning.

– När jag kom till Sverige och mötte svärföräldrarna synade hans mor mig från topp till tå, log och tänkte – perfekt hon passar till och med i min nationaldräkt. Det var en underbar känsla att bli mottagen på det viset.

När de flyttade till Sverige med dottern som hunnit bli tio år hade Debora just sålt sitt textilföretag och var på jakt efter ett nytt sätt att vara. De senaste två decennierna hade hon levererat till showrooms i hela USA, jobbat aktivt i San Francisco och Bangkok tillsammans med olika kreatörer – konstnärer, arkitekter och designers. Olika former av studios och textilutställningslokaler. Sverige fann hon vara helt annorlunda. I en avlägsen stuga i skärgården kände hon sig isolerad. Hade alldeles för mycket tid över. För Debora var verkligen vyn genom Ingmar Bergmans lins. Det mörka, kalla Norden var inte lika utmanande som det nordiska reservatet i Thailand dit Debora rest varje år de senaste tjugo åren – den asiatiska kulturen var mycket mer begriplig

– Mycket mer inkluderande. I klädd sarong och sandaler kunde jag försvinna in i ett thailändskt liv, men i Sverige var jag som en udda fågel med min utpräglat amerikanska personlighet, vi har inte ens ordet lagom i vårt språk. Jag förstod inte alls jantelagen och kämpade för att min dotter skulle få utveckla sina styrkor i skolan, istället för att hållas tillbaka för att passa in i perspektivet lagom. Det jag däremot förstod mig på var ljuset. Jag var van att mixa färger så jag började måla. Först olika kort med vattenfärger. Dom blev ett sätt att hålla kontakt med mina vänner – alla kreatörer av något slag. För att visa att jag bryr mig. När jag väl började måla abstrakta landskapsmålningar kunde jag helt enkelt inte sluta. Det fanns alltid en målning som gick över gränsen till det surrealistiska eller abstrakta – abstrakt expressionism och som inte passade in i mina utställningar. De blev ett sätt att räkna ut mitt nya liv. Sexton år senare visade Galleri Duerr en retrospektiv utställning, Deboras abstrakta målningar från 1994, i tidsskedet då Debora flyttat till Sverige.

En av målningarna som ingick i utställningen – “Prove it!” hänger i matsalen där Debora bjuder på Hibiscuste och naturella Cashewnötter. Målningen är en graffitiversion av Fermats stora sats, ett problem som plågade matematiker under fyra hundra år innan det slutligen löstes. Debora förklarar med lika yviga gester som när hon målar. I de formaten är det lätt att förstå varför hon föredrar penslar man målar hus med framför de vanliga konstnärspenslarna.

– Sprungen ur min brist på att kunna kommunicera på svenska. För mig har svenskan inte tillräckligt många ord, är inte tillräckligt färgrik. Mitt hänsynslösa intresse för symboler och matematik växte fram ur fascinationen av min dotterns hemläxor. Jag bad henne göra ekvationerna i målningen.

Dotterns intresse för matematik väcktes redan när hon var sju år, på en långflygning.

– Min man hade glömt att ta med något till henne och började lära henne om Algebra. Idag arbetar hon med medicin. Vissa målningar kan man bara inte skiljas från.

Tegelhuset i Nacka hittade de på exekutiv auktion 1995, ett hus de letat efter men aldrig trott sig finna, inte här. Från att ha tjänat som kontor har de åter förvandlat huset till bostad. Mycket har de behållit i original. Det finns inte en sak som inte känns genomtänkt, som inte har både funktionalitet, stil och känsla. Skåpen går genomgående ända upp till taket. Sopnedkastet i köket leder direkt ned till soprummet. Det finns en lucka för tvätten som får kana rakt ner i tvättstugan. Badrummet i blå mosaik med förvaringsburkar i genomskinligt glas visar minnen i form av stenar, torkade blommor, olika handgjorda tvålar och annat som håller hud och kärlek vid liv. Möblerna är i mörkt gediget trä. Sängen minner om svunna tider där tidlös passion tillåts blomstra. Samtliga sovrum vätter precis som badrummet och arbetsrummet mot den året om grönskande trädgården. Debora letar efter saker som har en historia och handlar möbler på vintagemarknaden. Ibland skänker någon av hennes vänner något de ser som de tycker är Deborah eller de tror passar i huset. Debora putsar upp, filar till och oljar in. En kvarlämnad arkivhurts tjänstgör som linneskåp och inte oväntat har Debora broderat monogram på linnet. Hon slår välkomnande ut armarna mot glasdörrarna som vätter mot trädgården. Vita och röda druvor mognar längs husets tegelväggar för att säkra årets portvin de själva tillverkar.

– Jag designar och min man tar hand om det mer tekniska. Allt vi planterar här i trädgården tar vi vara på. Från början ville inget gro för att det var så bergigt och torrt, jag höll på att bli galen, till slut grävde vi fram stensatserna som låg gömda bakom all lera och allt sly och förvandlade de till olika trappformationer, ett självcirkulerande vatttenfall som rinner ner i etapper med en liten bäck ger ro och ett litet lusthus med skjutdörrar i glas på toppen för att ta vara på kvällssolen. Stenen har vi skeppat från Öland. Vi designar trädgården utifrån vyn här från lusthuset. Debora skjuter glasdörrarna åt sidan.

– Här kan vi sitta och njuta av snöfallet tack vare infravärmen från taket. I direkt anslutning, bakom ytterligare en dörr hittar vi köksdelen, som gjord för barbeques i goda vänners lag.

En halv trappavsats ner, ute i det fria står fyra högryggsstolar framför en braskamin och förstås ett tvåmanna soldäck. Längs en av husets kortsidor finns en liten bärträdgård som sörjer för desserterna. Favoritgrannarna, en svensk internationell filmregissör som använder engelska i jobbet uppfattar Debora långt ifrån inbunden eller lagom, detsamma gäller hans lika kreativa fru, även hon i filmindustrin, men det finns tider då andra grannar undrar vad i all världen vi håller på med, som när vi gick fram som en jordfräs i trädgården.

Debora House är uppvuxen i staten Massachusetts en av de som satsar mest pengar på utbildning, tio km från Tanglewood där dans, teatrar och orkestrar är lika naturliga inslag i vardagen som att andas.

– Många av våra high school teachers var författare eller skribenter som åkte till Europa varje sommar. Det var inte alls ovanligt att ta klasser hos Boston ballet. Att vi byggde vår scen med delar från Broadway såg vi inte ens som något extra ordinärt. Vi var inte rika, kulturen byggde på jordbruk och turism. Kultur är ingen kostnad, kultur är något som berikar, en av de bästa investeringar man kan göra, inte minst i barn och ungas liv.

Deborah visar i ett välfyllt album hur trädgården såg ut när de flyttade in. Ganska trist och snårig på sina ställen och slutade i ett staket. Alla fröpåsar som genom åren provats finns kvar ifall det inte skulle ta sig. Albumet har blivit en egen journal över trädgården.

– Fritillarian som kommer upp varje år har ännu aldrig blommat, frosten hinner ta den innan det är dags. Vinrankorna klarar sig tack vare att teglet blir varmt. Nedanför är det torrt, där trivs lavendeln och rosorna. Det är det här min man är så bra på, han är väldigt kreativ fast på ett annat sätt, vet hur man ska göra för att det ska fungera med vatten, uppvärmning och är full av tekniska lösningar. Vi har planerat trädgården så den grönskar året om, det ger en känsla av liv och energi. Överlever inte en planta av sig själv, är det inte meningen. Jag har tänkt med trädgården som med mina målningar när det gäller ljuset, det är bara en lite annan konstform. Tio år har det tagit, endast äppelträdet du ser fanns här när vi flyttade in. Vi behandlar trädgården lite som möbler, har flyttat runt lite för att det ska passa och tar vara på allt. Lavendel kan bli fyllda doftpåsar som ger lugn, presenter till vänner jag tycker om precis som med korten jag skickar, en liten notis om min uppskattning. 

Varje kort är som ett enskilt collage, handgjorda i olika material samsas de i olika pärmar.

Ett stenkast från huset ligger KVV (konstnärernas kollektivverkstad) där finns utrymmet Debora behöver för att kunna måla bilderna hon har på näthinnan. Att måla hemma med så mycket färg och så starka dofter är inget alternativ, de skulle det vara färg överallt, skrattar hon. Deborah bokar alltid in sig på samma plats för att arbeta med olika projekt och betalar en mindre summa utifrån det antal timmar hon använder sig av, i tillägg till årsavgiften. Det går att boka fler utrymmen i anslutning om man jobbar med stora verk. Inspirationen hämtar hon från olika resor, allt från Öland till Kina med återkommande teman som abstrakta landskap och symboler. En lek och experimentlust med färger och ljus. I produktions perioden jobbar hon två-tre månader i streck och stänger av allt socialt liv.

– Att vara tvungen att förboka tid i ateljén gör att jag tvingas planera mina projekt, jag blir mer fokuserad och arbetar effektivare. Jag bokar tidigt för att få ytan med det alldeles speciella ljuset som håller under dagen.

I målningarna Northern Lights och Chengdu fanns intryck av landskap som fördunklats av vädret.

– Den bästa tiden på året för att se norrsken är oftast när det är för mycket molntäcke. I Kina kom jag i dimman över bergen, konturerna var mjuka och flytande. Att samla dessa målningar tillsammans under en retroperspektiv utställning på Galleri Duerr kändes som att vara sårbar på ett sätt jag aldrig tidigare tillåtit mig själv. Landskapsmålningarna handlar mycket om färg och atmosfär och syftar till att skapa en känsla av plats, frid och harmoni. De utvecklades som ett sätt att överskrida språkbarriärerna. Jag målar till jazzmusik med energi och dramatik i stunden men resultaten är lugn och tystnad. Min man brukar göra soundtracks till mig. Jag är tacksam över all fin musik han introducerat mig för och alla duktiga vokalister. Jag älskar horisonter där allt skapar rörelser. Har alltid tre målningar som pågår samtidigt men jag målar bara med en färg åt gången, låter den torka och sen går jag över den igen, med samma eller med en annan färg. Ibland kan det behövas tjugo lager innan jag ser vart det lutar åt, ibland behövs bara ett enskilt penseldrag. Jag kan lägga lager på lager och få en riktigt tjock färg för att skapa perspektiv. Det är som att lägga ett pussel och jag jobbar vidare tills jag är klar. När jag väl är klar är jag klar och känner aldrig att jag kunde gjort något mer. Kanske hittade jag ett sätt, trots allt, att vara lagom.

Debora plockar fram nio nyproducerade målningar i storformat inför Affordable Art Fair Stockholm och undrar vilka jag tycker ska hänga under just vernissagedagen. Vi är helt eniga om två målningar – Horizont light – Time heals all Wounds.

– Jag visste inte om det skulle bli land eller regn, det är en del av det roliga med att måla. Här har jag arbetat mycket med krackelering, textur och glans, det är många lager och varje lager kräver tid att torka. Tre månaders arbete men jag har också gjort seriösa verk på åtta timmar där ingen kunnat avgöra skillnaden. Jag målar inte med tanke på kunden, utan ifrån känslan – det är två helt olika sätt att förhålla sig till sitt arbete. När målningen väl är såld är den borta och kommer att förändras med vart den kommer, med ljuset runt, med årstider och möblemang.

Debora menar att vi lever som om vi hade  obegränsat med tid trots att vi inte har det.

– Början av var dag är en gåva – folk tar mycket för givet. Min pappa var fyrtiotvå år när han dog i en bilolycka. Allt förändrades på ett ögonblick. Det fanns inget sätt att göra det man aldrig gjort, inget sätt att avsluta saker på, inget sätt att säga hejdå. Man måste leva ”really well” varje dag. Ta hand om saker, uppskatta livet och fylla det med kärlek och liv, inte med tomhet och konflikter. Vi kastar aldrig bort tiden, vi följer vår dotter i det hon behöver och jag gör research och lite annat för min man i hans arkitektfirma. Det är svårt med konst i Sverige. De flesta vill ha något som alla vet vad det är redan, som svenskt tenn. När någon annan har konfirmerat att det är rätt, att det är värdefullt, passar det plötsligt in. Själv föredrar jag när man köper min konst utan att veta något om den. Det är en dröm jag säljer, ett ögonblick av tid, ett just då. I Massachutes fostras vi i att ifrågasätta och undersöka påståenden. Jag kritiserar inte den svenska kulturen, jag gillar ordning och reda. Min pappa dog ung i USA för att han blev överkörd av en promillekörare, i Sverige får man inte köra med alkohol i blodet. Jag gillar inte heller vapenlobbyismen i USA, inte det eskalerande våldet, att de inte värnar om miljön eller att det är riggat för att folk med pengar gör allt mer pengar. Det är inte konstigt att folk inte känner att det spelar någon roll om de röstar längre eller inte. Jag är tacksam för det svenska skattesystemet där vi tar ett gemensamt ansvar, men den svenska välfärden bygger på total ärlighet – när för många försöker lura det rasar det. Under mina 20 år i Sverige har jag sett landet förändras, förut kunde jag lämna en barnvagn utanför affären och vara trygg med att inget hände, det var så man gjorde i vetskap om att omgivningen höll ett vakande öga, det skulle jag aldrig drömma om att göra längre. Det finns mycket positivt med att öppna upp världen mot världen men ibland går allting så fort att vi glömmer att ställa oss viktiga frågor.

I början när Deborah var i Thailand kunde hon inte ens ringa ut, i slutet kunde hon gå in och sända ut meddelanden. I samma lokal satt unga killar och spelade World of warcraft.

– Unga i Thailand gick direkt från ingen telefon till dataspelen där de kan göra allt, det var det barnen gjorde på sin fritid. Datorer är fantastiska som kunskaps- och arbetsredskap men det var inte det barnen använde den till. Idag oroar jag mig för att en majoritet av reklaminslagen här i Sverige handlar om spel precis som allt mer av barnens fritid. Det är galet för spelen är alltid riggade, det finns alltid någon som på förhand bestämt alternativen. I en film tar du del av en historia, den har en tidsbegränsning och du kan på något sätt identifiera dig med hjälten. I dataspelsvärlden antar du idag rollen som ond utan att någon ifrågasätter det, det är inte alls ovanligt med fullkomligt meningslöst våld, kvinnoförnedring och så bestialiska dåd att jag inte ens kunnat uppleva det i den värsta av mardrömmar. Det här är något som verkligen påverkar yngre generationer. Varför lyssnar vi inte mer på den kunskap som redan finns och egentligen funnits i alla tider än den självreglerande spelbranschen. I Massachusetts fostrades vi in i attityden att vi kunde göra vad vi vill, i en positiv anda. Jag tror att det gjorde oss mer öppna för världen, mer internationella. En del människor är risktagare, andra vill inte att något ska förändras. I mellanöstern dödar de dig om du inte håller med dom. Jag talar inte om galna risker utan bara om sådant du inte är familjär med. Men låt dom som vill stanna i boxen göra det. Så länge dom inte börjar kritisera eller skapar lagar som begränsar.

Deboras man äntrar huset och ser lika förväntansfull ut inför morgondagens veckolånga resa för att fira deras tjugonioår långa äktenskap. Besök på Turner Contemporary museum i England står på schemat. Känner jag Debora rätt ämnar de ta vara på och njuta av varje sekund av resan och av varandra. Jag lämnar Deboras hem högst motvilligt. I handen håller jag ett av hennes handgjorda kort. / Lotte Johansson

Galleri Duerr visar Debora House målningar den 2-5 oktober på Affordable Art Fair Stockholm. I vår utställarmonter E10 har vi även med verk av Maria Saveland  samt fotograf / kreativ bildkonstnär Sonja Hesslow, i ett av de verken ingår musik av kompositör Gísli Jóhann Grétarsson, text av Anna K. Larson och kläddesign av Patricia Trambevski.

Här hittar du inbjudan till Galleri Duerrs event och efterföljande NORDEA Art After Work.