Snälla stanna, det här behöver vi

– Stanna upp! Så här som vi gör nu.
– Det här borde vi ha på vårat jobb, fyllde den andra kvinnan i.
Det visar sig arbeta inom äldreomsorgen. I coachingbanan landar de när jag börjat sandpappra bort banan eftersom inget störtregn i världen verkar kunna spola bort den kritbaserade färgen jag provat för första gången, i alla fall i de närmsta veckorna. Tid för återhämtning blev strategin och att tala om sina behov på jobbet samt genom att posivitetsbomba, vilka attityder de än möts av.

Attityder var det nästa gäst nappade på. En man i 30-års åldern som egentligen var på väg till papperskorgen för att se om om han kunde hitta några tomflaskor att panta.

– Har du några behov du vill ha hjälp med att lösa, frågade jag och möttes snabbt av motfråga; kostar det något. Jag skakade nekande på huvudet.

– Jag vill också förändra attityder, han pekade på ordet och la till; gentemot oss som har diagnoser. Hans behov var en dräglig inkomst och att få tjäna ihop till den själv men i sitt eget tempo.
– Vad är du bra på, vad tycker du om att göra, kontrade jag.

– Baka bröd är jag bra på men finns ingenstans jag kan göra det.
Det slutade med att han skulle ta upp det med sin kontaktperson. Hindret blev rädslan för att mötas av ”inte nu” , utan någon vidare uppbackning eller plan framåt men lovade sig själv att ta upp frågan och att stå på sig för att hitta vägar fram. Brukarkooperativ skulle kunna vara ytterligare en väg framåt.

-Öppna aktiviter som det här är bra, fyllde han i, svårt att hitta vänner annars. Det var något han behövde. Jag tipsade om det nya kulturhuset som håller på att skapas och den nybildade Kullturföreningen Gustavsberg och varför inte Gustavsbergs Vänner.

– Vill någon ha mer jobb sa en tjej förvånat.
– Ja det finns de som inget jobb har alls.
Hon läste vidare.
– Vilket fint initiativ, jag hoppas att du stannar kvar sa hon efter att ha bestämt sig för att skapa luft i schemat för sina egna behov som att ta pauser utifrån behov. Medan en pappa bestämde sig för att gå ner i tid för sin familjs skull. Dottern som var med ville börja spela i band och umgås mer med familj och vänner. Första steget blev att anmäla sig till en kurs i bas. Risken var att långa köer skulle sätta stopp och att det skulle rinna ut i sanden, därför blev det ett ”Nu” istället i kolumnen ”När”, vilket genererade i att hon direkt på stället tog bort en bit från tårtbiten skärmtid, och pappa anmälde henne till baskursen här och nu, utan att komma undan med ”anmälan har nog inte öppnat än” och verkade nöjd med det. Det händer ofta faktiskt att de i löpet av en kvart , tar sitt första aktiva steg. Nu hoppas vi på att musikskolan inte har för lång kö och att musiker som kanske slutat turnera startar kurser själva om de blir för evighetslånga.

Ett annat hinder är ofta att man inte har råd att gå en kurs. Många önskar mer satsningar på fritidsklubben och på Fritidsgården, för att man ska kunna lära sig spela instrument där eller vilken aktivitet det nu än handlar om.

Efter ytterligare några besök i BehovsPusslet och uppbackad av företagare runt i hamnen som börjat le uppmuntrande och uttrycka att det jag gör är bra, slutade jag sandpappra bort BehovsPusslet och la istället tiden på att hjälpa fler att hitta strategier på sina utmaningar. För att ungas psykiska hälsa ska utvecklas i positiv riktning behöver vi föräldrar ha förutsättningar för att vara just det och vi behöver ta hjälp av varandra, för att bjuda in fler än bara de allra närmaste.

Det skär verkligen i hjärtat att sandpappra bort något så välbehövligt. Jag hoppas verkligen Kultur och Fritid kommer upp med förslag på lämplig plats eller varför inte att permanenta coachingbanan BehovsPusslet där den är nu, intill något annat bestämts för den annars tomma platsen framför den nerlagda konsthallen.