Anders Carlberg skriver inte på Expressens debattsida att: Det alltid är mammas fel” (som Hanne Kjöller vill få det till på DNs ledarsida söndag 7/8), utan att de våldsverkare han mött har haft dålig eller ingen kontakt med sina fäder (bl.a. Behring Breivik). Att dessa våldsverkares mammor i huvudsak ”bara” orkat skapa ordning och reda, i en kaotisk tillvaro, är inget Carlberg belastar mammorna för. Däremot genomsyras Carlbergs text av hur många våldsamma män det är (bl a. Behring Breivik) som haft dålig eller ingen kontakt med sina fäder, att de heller inte hittat någon förebild att ersätta fadern med och hur det griper efter första bästa utsträckta hand (t ex en extremistisk rörelse).
Att fängelserna är fulla av fångar som har haft dålig eller ingen kontakt med sina fäder är ingen nyhet, inte heller att Carlberg tillsammans med unga under många år jobbat med barn och unga till dessa.
Att fädrer sannolikt är mer närvarande än någonsin, stämmer säkert i de flesta fall precis som Kjöller och många med henne skriver, det stämmer dock inte med de våldsverkare Carlberg pratar om och det är om dessa hans artikel i Expressen handlar om. Det är dessa och hur man aktivt kan förebygga många av våra samhällsproblem
Fryshusets arbete kretsar kring. Om Kjöller mfl. anser att Carlberg inte har vetskap eller erfarenhet om orsak och verkan, kanske de kan bemöda sig om att redovisa motsatsen på ett tydligt sätt. Ingen är betjänt av att kasta sten på människor som jobbar så hårt för just de ”glömda barnen”, eller vad tror Kjöller med flera som så hårt angriper Carlberg att han har för syfte ?
När jag gjorde film om människor i fängelse / inom psykvården (Jag har en dröm, Våra farligaste medborgare), följde och intervjuade jag hundratals intagna. Så gott som samtliga saknade en fadersgestalt. Jag tog del av kriminalvårdsakter, domar, utredningar, etc, hundratals missbrukare, hundratals unga samt människor som jobbar med dessa och en hel del föräldrar, forskare, böcker, rapporter.
Om vi la energin på att ta reda på hur det verkligen ser ut och jobbar med det vi redan vet fungerar istället för att inta låsta positioner så skulle vi kunna arbeta tillsammans framåt. Det är svårt nog att inse att man inte räcker till så lägg inte ytterligare sten på bördan genom att förringa de som vågar kliva fram. Hjälp de att att göra ett ännu bättre jobb istället.
Vill du bromsa ungas ohälsa ?
Publicerad av Lotte Johansson De Vi Bär Forumteater BehovsPusslet
Regissör · dramapedagog · handledare
Fil. kand. i De estetiska ämnenas didaktik – inriktning teater och drama
Jag använder teater, rörelse och andra former av berättande för att träna sådant vi har nytta av varje dag – uppmärksamhet, uttryck, lyssnande, samspel och gruppdynamik.
I De vi bär arbetar vi med berättelser och erfarenheter vi bär med oss. Vi gestaltar dem genom kropp, rörelse, röst och sceniskt skapande i mindre grupper utan krav på att skapa en publik föreställning. I mindre grupper spelar vi det vi är – och det vi kan bli. Vi provar olika perspektiv, situationer och sätt att agera och upptäcker vad som händer, det besparar oss från att behöva göra många misstage i verkligheten, samtidigt som det stärker vår handlingskraft när vi redan provat saker som bidrar till konstruktiv förändring.
Du behöver inte vara skådespelare. Här får du provatänka, provprata och provspela, skratta, tänka om och prova igen. Det är just misstagen som ger oss de kreativa ingångarna.
Berättelsen vi bär → det vi spelar → det vi upptäcker → det vi kan bli.
Behovspusslets coachingbana är mitt andra ben, den hjälper oss att se vad vi behöver, vilka resurser vi har och vilket nästa steg vi kan och vill ta som individ men också som grupp. Desto fler utmaningar och framkomliga strategier vi delar, desto större blir identifikationsfaktorn och användbara strategier. Boka in mig för en workshop och lär er hur enkelt ni kan skapa en en coachingbana eller en forumteater i er närhet. Det kan förstås vara en två-stegs-raket.
Visa fler inlägg
