Var är barnperspektivet Nalin Pekgul ?

Publicerat avLotte Johansson De Vi Bär Forumteater BehovsPussletPublicerad iApropå ungas ohälsaEtiketter:, , , , , , , , , ,

Jag intervjuade för några år sedan en ung bankrånare. Han hade sedan han var 9 år tillbringat sin tid på en i vuxnas tycke välrenommerad internatskola. På helgerna hämtade föräldrarna honom. Materialistiskt sett hade han allt men mindes att det enda han egentligen önskade sig var att få bo hemma med sina föräldrar.

För barn som inte har det bra hemma är det kanske bra att komma hemifrån så mycket som möjligt men ska vi verkligen utgå från att det är bra för barn att vara borta från sina föräldrar (oavsett kvalité på barnomsorg)
8 tim+lunch+ övertid + restid = ca 12-13 tim/dag, låt säga kl. 6-18 mån-fre ? Och varannan vecka är det kanske nattis som gäller. Små barn lägger sig vid sju-tiden och ska sen kanske vara på förskolan före sex på morgonen. Livet förändras när man får barn och måste kunna levas utifrån det.

Sex timmars arbetsdag med inkomstkompensation för föräldrar upp till barnen gått ut nian skulle vara en lönsammare investering än pensionsfonder (och nej far- och morföräldrar bor inte längre vid gården bredvid).

Vill vi ha omtänksamma och ansvarsfulla ungdomar, vuxna som i sin tur kan ge vidare till nästa generation, se oss när vi blir gamla måste vi utgå från barnens grundläggande behov. Kärlek, närhet, trygghet, uppmärksamhet och vara goda förebilder. Vill vi försöka undvika skilsmässor måste vi ge föräldrar chansen att vara med familjen. Något unga skriker efter idag. Inte bara se världen ur ett vuxenperspektiv (Nalin Pekgul Newsmill 16/8).

Norges statsminister sa i ett tidigt skede efter dåden i Oslo att vi nu måste värna mer om humana värden, om varandra och inte stirra oss blinda på ekonomiska termer. Det gäller i allra högsta grad även oss här i Sverige. Världen blöder och vi behövs alla för att läka såren.

Publicerad av Lotte Johansson De Vi Bär Forumteater BehovsPusslet

Regissör · dramapedagog · handledare Fil. kand. i De estetiska ämnenas didaktik – inriktning teater och drama Jag använder teater, rörelse och andra former av berättande för att träna sådant vi har nytta av varje dag – uppmärksamhet, uttryck, lyssnande, samspel och gruppdynamik. I De vi bär arbetar vi med berättelser och erfarenheter vi bär med oss. Vi gestaltar dem genom kropp, rörelse, röst och sceniskt skapande i mindre grupper utan krav på att skapa en publik föreställning. I mindre grupper spelar vi det vi är – och det vi kan bli. Vi provar olika perspektiv, situationer och sätt att agera och upptäcker vad som händer, det besparar oss från att behöva göra många misstage i verkligheten, samtidigt som det stärker vår handlingskraft när vi redan provat saker som bidrar till konstruktiv förändring. Du behöver inte vara skådespelare. Här får du provatänka, provprata och provspela, skratta, tänka om och prova igen. Det är just misstagen som ger oss de kreativa ingångarna. Berättelsen vi bär → det vi spelar → det vi upptäcker → det vi kan bli. Behovspusslets coachingbana är mitt andra ben, den hjälper oss att se vad vi behöver, vilka resurser vi har och vilket nästa steg vi kan och vill ta som individ men också som grupp. Desto fler utmaningar och framkomliga strategier vi delar, desto större blir identifikationsfaktorn och användbara strategier. Boka in mig för en workshop och lär er hur enkelt ni kan skapa en en coachingbana eller en forumteater i er närhet. Det kan förstås vara en två-stegs-raket.