Från vattenrädd till sjöjungfru

En australiensk kapten som seglat både OS för Australien och tagit tredje plats i ett av världens mest beryktade segelrace, där sju sjömän aldrig såg land igen och en minoritet överhuvudtaget nådde mål, bjöd i fjol sommar in mig som crew på en 56 fots segelbåt efter att jag berättat att jag just tagit rätt på en liten segeljolle som inte gick dit jag ville.
-You got a nice attitude, sa kaptenen och tillsammans med en english lady full av humor och värme, hade jag förmånen att efter endast en 5-dagars kurs i segling – vilken jag förhandlat mig till via jobbet i utbyte mot lån av jollen, seglade vi först ut från ostkusten hela vägen runt Sveriges sydligaste udde där stormen tvingade oss i land, det tog drygt två timmar bara att ankra vid läsidan innan vi kunde ta oss vidare till västkusten.

I Marstrand hämtade jag barnen. Min då 8-åriga son fick lära sig sköta ankaret och förtöja detta push button fartyg. Min då 12-åriga dotter som tidigare sjöscout kunde hon redan allt eller kanske som jag själv i hennes ålder var rädd för att fråga, för att inte verka dum och lite rädd för att ta plats.

I oktober förra året fick jag så det svåra valet att segla med från Sardinien till södra Frankrike på samma skuta som nu tagit sig ner via engelska kanalen, den vådliga biscayabukten och Gibraltarsund. Jag ville men bara om jag fick ta med barnen. Vi har kunnat unna oss så lite tillsammans genom åren, även om min uppfinningsrikedom tagit oss både på äventyrsläger i egenskap av lägerledare och lägerföreståndare. Det kändes helt enkelt inte roligt att resa utan de. Dilemmat var att Ryan air bara hade två billiga biljetter så jag var tvungen att välja ett av mina barn, valet var lätt men ändå inte, min dotters pappa har numer en egen segelbåt och tjänar så pass mycket pengar att han skulle kunna ta henne med jorden runt om han först bestämde sig för det. Min son, vars pappa tyvärr inte funnits med sedan mitten av min graviditet för drygt 10 år sedan, varken fysiskt eller ekonomiskt har därmed inte samma förutsättningar.

Med både glädje och sorg i hjärtat landade vi på Sardinien en dag sent ut i september. På skutan träffade vi Dan, helikopterpilot från Talismanien och Anna, fysioterapeut from New Zeeland på sin jorden runt förlovningsresa. Efter ett par dagar med blåst i Portofisco, en hamn uppbygd för upperclass från hela jorden, inte särskilt intressant men med närhet till finkorniga vita stränder med turkosblått vatten seglade vi så till Korsika, till de vackraste platser jag någonsin besökt. Byar byggda på höga klippor tornade sig upp, vildsvin som mötte oss på en öde strand och jag fick tillfälle att praktisera mina ack så rostiga fransk kunskaper. Min son fick en släng av sjösjuka men jag klarade mig återigen hela resan, tänk att jag som alltid varit rädd för vatten blivit en riktig Mermaid och har numer svårt att överleva utan det.

Sista etappen från Calvi till Antibes fick vi så äntligen medvind och kunde segla hela vägen, 10 timmar i sträck i både solned, solupp och däremellan stjärnklar himmel, utan land eller till tider andra fartyg i sikte. Annalkande hårda vindar tvingade oss i land efter att ha betraktat sydfrankrikes kust fån havssidan även berikade med geografi, schack kunskaper, berättelser från hela världen och min son ligger numer på topp i engelska.

Här sitter jag nu och gläds åt dessa äventyr och även denna sommar bjöd på seglingsäventyr i och med en ny bekantskap som generade i gastning på hennes 32 fots segelbåt. Vedeldad bastu i naturhamn med avgiftsfri ankring i Värmdös vackra skärgård, utrustad med ficklampa i konstnären Bruno Liljefors nattöppna museum. Ja den svenska allemannsrätten är verkligen unik.

Segelsäsongen är åter över och tur är väl det med tanke på att min läkare nu beordrat mig att finnas inom räckhåll för snar hjälp samt förbud att utföra någon som helst fysisk aktivitet, stress eller ansträngning intill undersökningarna hos kardiologen och neurologen är klara. Ett ”ny upptäckt” hjärtfel har satt alla dessa restriktioner. Ett hål i ena kammaren sedan min födsel orsakar nu läckage och efter många undersökningar fortsätter man att ta reda på hur detta påverkar blodflödet och vad mina hjärtrusningar och domningar beror på. Sjukskriven till 75 % är det bara att inse att jag med mitt låga blodtryck inte längre ens orkar gå den riktigt långa promenaden med hunden, känner av trappor och tar mig vatten över huvudet när jag ska bära hem en matkasse från Konsum. Det positiva är att jag nu fått mer tid för hem och barn allt för få för unnat och tid att skriva min litterära bok. Kan mina vänner skriva bestsellers så kan väl jag – ja, based on true storys så klart man är väl en äkta storyteller..

Uppdatering 2016 – Yogar, seglar, äter Betablockerare 1,25 mg, fungerar bra. Har sedan 2014 arbetat med att lyfta Galleri Duerr – från fast nära tomt galleri till mobilt. Första konstmässan vi deltog i sålde vi 74 verk i prisklassen 5 250 kr – 24 000, det ni! Tricket är tillsammans! What dosen´t kills you make you stronger!