En trygg familjefar..som snickrar och fixar.. är vad jag vill ha, sjöng tre små tjejer som lånat Linda Bengtzings låt. Inte min melodi men jag gillar banne mig texten. Jag menar vilka kvinnor vill egentligen ha en partner som är självupptagen, hopplöst oteknisk, tar noll ansvar och har tummen mitt i handen när hela världen tycks vara i gungning? Då lever jag hellre själv, men vilka barn vill egentligen växa upp med en ensam förälder eller föräldrar som jobbar mer eller mindre hela tiden för att kunna ge barnen allt utom det de egentligen allra mest vill ha – tid. Tid att umgås, lära av varandra, kämpa tillsammans.
Unga idag är lata sägs det men hur blev de i så fall det? Visionen om det glada varannan vecka förälder livet är i de flesta fall en utopi och blir inte mer trovärdigt för att människor med grusade förhoppningar deklarerar att kärnfamiljen är död, att alla är fria att fixa sina egna barn med eller utan partner. Jag menar hur många skitlyckliga skilsmässobarn finns det egentligen? Och varför skulle lösningen vara att eliminera en partner redan från start? Män och kvinnor är olika. Ligger inte lite av dynamiken i att man kompletterar varandra? Tillsammans kan vi skapa liv. Barn som även fortsättningsvis behöver och har rätt till båda sina föräldrar. En aktiv nikotinist, kokainist, alkoholist eller lyckopillertrillare försvarar aktivt sin napp, kanske är det inte svårare än så att förstå om man bara vill och vågar.
Allt kan inte köpas för pengar och det bästa här i livet det är faktiskt gratis. Något många av våra toppchefer inte minst inom politik och bankväsende skulle behöva erfara. De som vill kan och vågar göra annat än följa med trender som vågar reflektera, vågar säga att kejsaren faktiskt är naken, där tror jag vi hittar morgondagens ledare.
Inga människor är så tomma som de som är uppfyllda av sig själva (ung tjej på Facebook)
