Cecilia Andrén Nyström, 19 år åkte till världens fjärde fattigaste land, för att testa sin teori – Fotboll kan förändra världen! Fast övertygad att tjejer kan förbättra sina framtidsutsikter. Tre veckor senare, en tid full av språkfrustration trodde hon äntligen att hon fått möjlighet att titta på en fotbollsträning med tjejer i Moçambique.
Efter en skumpig färd i en fyrhjulsdriven jeep kliver jag av på en sandplan full av skräp och omkring springande hönor. Trettio tjejer mellan 12 och 33 år har nyfiket samlats för att spela fotboll. Det jag inte hade förstått var att det var jag som var tränaren.
Rik av erfarenhet från tjejer hon tränat i Sverige. Alla de hon sett växa inom fotbollen som i nästa steg vågade ta för sig även utanför planen. De som fått henne att resa till ett land där det är vanligt att unga tjejer föder barn redan vid 14-års ålder och gifter sig med ofta mycket äldre män, utan att vara medveten om konsekvenserna av sina val, om de alls haft några. Unga tjejer som tar hand om hem och hushåll för hela familjen, inklusive insamling av ved, medan bröderna är ute och leker eller spelar fotboll. Ett land där unga tjejer som utsätts för sexuellt våld inte ens är medvetna om att det är en kränkning och där unga tjejer som drabbas av Aids är 10 % högre än killarnas 4 %.
Som enda vit tränare på mils avstånd, till råga på allt tjej och dessutom ung drog Cecilia publik från alla möjliga förorter till det lag hon på stående fot tagit sig an att träna. Åskådarna ville att hon skulle komma till deras förorter även om de inte riktigt förstod vad hon gjorde, mer än att hon var bra för tjejerna.
Hennes idé, att med hjälp av fotboll stärka tjejers självkänsla har blivit en mötesplats för 4000 aktiva tjejer. Ett forum där de använder sig av olika verktyg som dans och rollspel för att göra tunga ämnen lättare att ta till sig och en medvetenhet om mänskliga rättigheter. Cecilia har på ett år utvecklat en fotbollsrörelse, Futebol dá força (fotboll ger styrka) med 188 volontärer och samarbetar med organisationer över hela Moçambique.
Cecilia ser sig själv som en väldigt speciell tjej i Moçambique. Med sina 21 år är hon fullt frisk, har gått ut både grundskola och gymnasiet, har bra självkänsla och vet och vågar hävda sina rättigheter. En av tjejerna, 14 år och lagkapten i sitt lag som aldrig missade en träning dök plötsligt inte upp. Hela laget sökte henne för att mötas av mamman som bestämt hävdade att hon måste bli en riktig kvinna och nu sköta hushållsarbetet. Efter att tränaren varit där och pratat under flera veckors tid fick tjejen tillåtelse att spela fotboll på eftermiddagen under betingelsen att allt hushållsarbete avklarats under förmiddagen. Det finns fullt med sådana här historier där föräldrar sätter ner foten och inte låter sina unga döttrar spela trots att det idag i hela världen är politiskt inkorrekt att vara emot tjejfotboll. I grund är det en ekonomisk fråga då tjejerna behövs i hushållsarbetet och djupt rotade strukturer. Hälften av lagen är kopplade till skolor så de kan promota att tjejerna ska fortsätta gå i skolan och fånga upp de som inte får gå. I Moçambique är det vedertaget att tjejer ska gå i skolan.
Volontärerna i Moçambique kommer från vitt skilda förhållanden. En del har gått sex år i skolan andra har varit idrottslärare. Alla tränare får en utbildning där de får med sig ett startkit. Där finns allt de behöver för att direkt kunna kicka igång en fotbollsträning. Som tränare får du en tröja där det står: – Ja hon kan! En tröja som bärs ofta och med stolthet.
Organisationen har nu sju heltidsanställda. Cecilia har valt att fortsätta arbeta som volontär, samarbetar med lokala Rotaryklubbar och jobbar med fundraising för att alla lag ska ha en sponsor. Fotbollarna är nämligen lika ”väl använda” som den ni ser Cecilia hålla i sin hand, redan efter tre månader!
Cecilia tror inte längre att fotboll kan förändra världen, hon vet! Här på hemmaplan håller hon nu på att starta ett samarbete med bland annat Djurgården och Fryshuset. Mänskliga rättigheter och att höja tjejers självkänsla är en aktuell fråga även här i Sverige. Visste ni till exempel att Sverige ligger på andra plats när det gäller anmälda våldtäkter i världen (bara ett afrikanskt land som gått om oss) och att unga toppar listorna när det gäller psykisk ohälsa.
Hur kan vi vara en bra förebild, en bra ledare och hur kan vi stärka ungas självkänsla. Frågor jag tycker vi alla kan ställa oss, både som förälder, bror, vän, lärare och partner.